I livet, i fotbollen – knappt någonting kan få mig att känna mig sådan tårögd vördnad som den som vet att han är dömd att förlora, men som kämpar vidare ändå.

I Derby bor lite drygt 200 000 människor. Förra säsongen spelade stadens fotbollslag i Premier League. 38 matcher blev det. 1 vinst. Den kom i september. Resten av säsongen låg Derby County i ett vakum längst nere i botten, fullständigt avhängda från resten av tabellen.

De sju sista hemmamatcherna för säsongen:
* 9 februari. Derby-Tottenham, 0-3. 33 058 åskådare.
* 1 mars. Derby-Sunderland, 0-0. 33 058 åskådare.
* 15 mars. Derby-Man United, 0-1. 33 072 åskådare.
* 29 mars. Derby-Fulham, 2-2. 33 034 åskådare.
* 12 april. Derby-Aston Villa, 0-6. 33 036 åskådare.
* 28 april. Derby-Arsenal, 2-6. 33 003 åskådare.
* 11 maj. Derby-Reading, 0-4. 33 087 åskådare.

Folk fortsatte inte komma för att de trodde att Derby kunde klara sig kvar i Premier League, för att de trodde på ett mirakel. De gick på matcherna för att de insåg att en klubb är i större behov av stöd ju sämre det går, och för att de insåg att fotboll inte är en sport som går ut på att vinna. De plågade sig igenom smärtan av en lång rad av storförluster med högt hållna huvuden – för så gör man om man är fotbollssupporter. För sin klubb, för sin stad.

Igår hade så fler än 10 000 Derby-fans tagit sig till Manchester, lockade av den där svagt flimrande glimten av Wembleys elljus i horisonten. Det gick såklart åt helvete. Efter en halvtimme låg de under med 3-0.

Då reste sig den enorma klacken återigen som en man. De svartvita fansen hade redan dominerat Old Trafford totalt. Nu visste de att de var dömda att förlora, men de kämpade vidare ändå. Alla tillsammans med en röst, i en enkel ramsa som aldrig ville ta slut. Den bestod bara av två enkla ord:
– Loyal supporters, loyal supporters, loyal supporters…

Hade jag inte varit norrlänning hade jag gråtit.

/Erik Niva