Efter en lunchraid på Affleck´s Palace här i Manchester är det nu dags att släpa sig mot tåget som ska korsa Lancashire. Nuförtiden är det inte varje dag som jag får chansen att kryssa för en ny engelsk arena, men idag är en sådan dag.

Turf Moor i Burnley. Har aldrig varit där tidigare.

Spurs ska spela av andra halvlek av Ligacupsemifinalen med sina välförpackade 4-1, och vi ska sjunga Wembley-sånger i 90 minuter.

Så ser alltså grundplanen ut – men eftersom jag har varit med förr så vet jag givetvis att verkligheten kommer att bli helt annorlunda. Burnley kommer att sätta högsta tryck från början, och efter typ 10 minuter kommer Bale och Alnwick göra någon sorts oförklarlig kommunikationsmiss. 1-0 till Burnley. Publiken kommer att vara bindgalen, vädret svindåligt, hemmalaget tungt och fysiskt. 2-0 kommer att komma på en fast situation precis i början av andra halvlek. Och därifrån är det anyone’s guess.

We Are Tottenham.
***
Song of the Day:

You shake my nerves and you rattle my brain
Too much love drives a man insane
You broke my will, oh what a thrill
Wilson Palacios,
Great balls of fire
***
Innan jag lämnar Manchester. Själv var jag ju på Ligacupsemi här igår, men i en annan del av staden spelade Man Citys reserver mot Bury. Matchen stod och vägde vid 2-2 in på stopptid, men då klev en 16-åring från Brommapojkarna in i handlingen.

Jag citerar:
”City’s winner was spectacular indeed! Redshaw made a run into the box from the left and saw  Guidetti bearing down towards goal and Jack released the ball and looked to have overhit the pass but City’s no 10, Guidetti, somehow amzingly maintained his balance to get over the ball and smash an unstoppable shot from the edge of the box and at a sharp angle, flying past Bury’s strong goalkeeper Belford to score a sensational winner for Man City!”

Svensk fotboll är som vanligt i desperat behov av framtidshopp. John Guidetti från Nybohovsskolan är ett stort sådant.

/Erik Niva