En hemresa senare.

Burnley är en av de där nordengelska städerna där tiden stått stilla, bortsett från att industrijobben försvunnit och tusentals invandrare från de asiatiska kolonierna flyttat hit.

Vill du äta middag så kan du välja mellan pubens bönor och kebabsyltornas… kebab. Vill du shoppa så har du antingen pantbanken Cash Converters eller lågprisbutiken Everything´s a Pound. Gubbarna har flat caps på sig, tonårsmammorna rosa mjukisdressar. The lads har alla vita sneakers. De lite yngre har Adidas-byxor och kortärmad matchtröja – trots att det är minusgrader – de äldre har klätt upp sig i en speciell sorts märkeskläder.

Fotbollen uppfanns av och för sådana här städer.

Tottenham Hotspur tycks existera för att förlora i såna här städer.

Att jag lyckades förutse matchutvecklingen i gårdagens blogginlägg hade inget med skicklighet att göra. Inte med tur heller, för den delen – bara om erfarenhet. Jag har sett Spurs spela den här typen av cupmatcher mot högmotiverad motstånd uppe i norr dussintals gånger. Fan vet om jag sett oss vinna en enda.

Den lilla del av huvudet som ändå försökte intala mig om att det skulle bli en enkel match tystades definitivt under den korta promenaden ut till Turf Moor. Det hade börjat regna. Inte droppa, inte dugga – ösregna. Cats and dogs. Underkylt. Och det hade börjat blåsa. Inte friska i, inte fläkta – storma.

I den engelska fotbollen finns det uttryck som går ut på att man får veta vad en (utländsk) spelare är gjord av ”on a wet and windy January night in Blackburn/Bolton/Blackpool/random northern hellhole”.

Om vi inte redan visste det så fick vi definitivt veta det igår. Nio elftedelar av vårt lag är klassiska Spurs-spelare. Små, tekniska, bollskickliga, veka, ojämna – och komplett oamvändbara on a wet and windy January night in Burnley, Undantaget mittbackarna Woodgate och Dawson – som båda är northern – utgör vi alltjämt själva definitionen av southern softies.

Från det att den vidunderlige Robbie Blake skruvade in 1-0 mådde jag fysiskt dåligt under resten av matchen. Jag mådde så illa att jag trodde att jag skulle spy, och det berodde varken på the pints eller the pies. Allt vi behövde göra var att undvika att förlora med 3-0 mot ett totalt underlägset lag.

Vi förlorade med 3-0 mot ett totalt underlägset lag.

Under de drygt 25 år som jag varit aktivt fotbollsintresserad har jag sett en miljon matcher. Hade resultatet stått sig förlängningen ut hade nog det här varit den allra värsta.

Men ja… Nu gjorde det inte det. Nu rakade Roman Pavljutjenko in den reducering som krävdes med två och en halv minut kvar, och hur orättvist synd det än var om Burnley så var det egentligen bara ännu en bekräftelse av att Tottenham trots allt förblir Tottenham.

För det må ligga i vår genetiska kod att vika ner oss i svåra bortamatcher mot tuffingar i dåligt väder – men där finns också en del som handlar om osannolika upplösningar och enskilt magiska ögonblick i stora cupmatcher. Och där ligger framförallt en plats som är och förblir vårt andra hem: Wembley Stadium.

Vi förtjänar det inte, men om en dryg månad så korsar vi återigen norra London till den plats som tillhör oss mer än någon annan klubb.

Spurs Are On Their Way To Wembley. Tottenham´s Gonna Do It Again.

/Erik Niva