Och i denna tid då bortskämda ynglingar blir multimiljonärer på nolltid – en stilla tanke om hur de någonstans faktiskt också är människor med känslor.
Ni har kanske snappat upp hur Royston Drenthe blev utbuad av den egna publiken på Bernabéu när han byttes in i matchen mot Deportivo i söndags. Han var märkbart tagen redan då han gjorde press efter matchen – var det en tår som han strök bort alldeles i slutet av det här klippet? – och nu har han utvecklat känslorna i en lång intervju med As.

Gripande läsning, ur ett spelarperspektiv som i alla fall jag personligen har lätt att glömma bort.
– Jag är väldigt glad att laget vann, men samtidigt också väldigt ledsen över de där busvisslingarna. Jag är bara en av 25 spelare här – och mina problem är personliga och inte klubbens bekymmer – men eftersom Madrid finns i mitt hjärta är det väldigt svårt att springa ut på Bernabéu till burop. Jag har aldrig känt såhär förut, det var första gången det hände. Men sedan jag skrev på har jag lärt mig en del om publiken på Bernabéu. Just nu spelar jag inte på samma nivå som jag gjort tidigare, och fansen vill att jag ska spela bra. Jag försöker förstå.

* Buropen gör ont?
– Väldigt, för det finns bara två lag i mitt hjärta: Feyenoord och Real Madrid. Jag är väldigt ung, och när jag kom gjorde jag mål mot Sevilla och alla berömde mig. Sedan missade jag en del matcher, och det blev ett tufft år som följde. Den här säsongen hade jag bestämt mig för att uträtta stora saker, spela bra och göra mål… Nu är jag väldigt ledsen och sårad. Det är väldigt tuffa dagar.

* Du bröt nästan ihop i tårar efter matchen i söndags?
– Ja, nästan. Det är sant. Och det är inte så konstigt. Bernabéu är mitt hem, men nu är det som att spela på bortaplan. Blir jag utbuad på bortaplan gör det inte så mycket, men att bli det på hemmaplan gör väldigt ont. Jag älskar den här klubben. När jag var 15 år gav mig min pappa en Real Madrid-tröja med Ronaldos namn på. Jag är ett barn av Madrid, jag har alltid hållit på klubben. När jag fick chansen att komma hit så sa jag det direkt till Mr. Mijatovic.

* Varför har folk vänt sig emot dig?
– För att de vill se en bättre Drenthe. Visst är de väldigt hårda mot mig, men det här är fotboll.

* Vilka råd har du fått av din pappa?
– Min pappa har en annan sorts hjärta än jag har. Mycket hårdare. Jag är känsligare. Min pappa säger: ”Vad är det med dig? Du är en Drenthe. Skärp dig. Upp med hakan”. Han och resten av familjen är mitt stora stöd.

* Och i Madrids omklädningsrum…?
– Gabriel Heinze. Han pratar alltid med mig, han är som en far för mig. Han ger mig alltid rådet: ”Spela som du gör på träning. Om två år kommer du att vara fantastisk. Du är väldigt bra, väldigt snabb”. Han vet vad som krävs, han ger mig goda råd och stöttar mig när jag behöver det. Nu anstränger han sig lite extra, för han ser hur jag mår.

* Vad vill du säga till alla de som buade åt dig på Bernabéu innan du ens rört bollen?
– Jag viill säga att jag vill bli en viktig spelare för Madrid, att jag vill bli lycklig här. Jag och klubben har lovat varandra att jag ska lyckas här i Madrid.

* Och hur bemöter du dem som säger att Drenthe inte är bra nog för Real Madrid och borde säljas?
– Jag kan inte säga något till dem, för jag måste respektera deras åsikt. Jag måste bara försöka ändra på den och bevisa att jag kan bli viktig för klubben.

* Var söndag den värsta dagen i din karriär?
– Jag kommer ihåg en gång när Ajax slog oss i Feyenoord med 4-1. Det var en väldigt dålig dag, men nu har jag varit proffs i fyra år och blivit 21 år gammal och… Det var ännu värre häromdagen. Det var hemskt, väldigt svårt för mig. Det var första gången det hände mig, och jag kunde inte fatta det.

* Varför ramlar du så mycket på planen? Är det något med skorna, eller har du någon sorts koordinationsproblem?
– Efter matchen häromdagen sa Raúl att jag hade valt dobbar som var lite för långa, eftersom planen var såpass hård. ”Det hade varit bättre med lite kortare, Roy. Har du sådär långa dobbar är det bara logiskt att du ramlar”. Han pratade med mig i omklädningsrummet efter matchen, och jag tog till mig det han sa eftersom han har sådan erfarenhet.

* Vad ska du göra nu?
– Kämpa. Ibland går inte livet som du har tänkt dig.

* Har du någonsin tänkt kasta in handuken och acceptera att din framtid ligger någon annanstans än i Real Madrid?
– Nej, aldrig. Jag vet att det är svårt, men jag tänker kämpa för att nå framgång här. Jag vill få ut det bästa av mig.
***
En annan grej uppsnappat från den spanska pressen. Sevilla har hört talas om att Barack Obamas två döttrar är fotbollsfantaster – och försöker därför locka dem till att bli Sevilla-fans.

Klubben har skickat två matchtröjor till den spanska ambassadören Jorge Dezcallar, och hoppas att de ska överräckas vid hans besök till Vita Huset. Sasha Obama fick nummer 20 på sin rygg, efter datumet då hennes pappa svors in som president. Malia Obama fick nummer 44, efter hans roll i presidenternas turordning.

Jag gillar förresten att Chicago Sun-Times upptäckte att Barack Obama dök upp på Malias fotbollsmatch under valrörelsen – och lämnade den här rapporten:
”We couldn’t see much of the action from a distance, but after about half an hour the kids in red jerseys all started jumping up and down and cheering. One kid in yellow looked pretty distraught. We don’t have an official score, but a player on the red team said it was 1-0”.

/Erik Niva