Från Frankrike kommer nyheterna att Lilian Thuram tackat nej till ett konkret erbjudande om att ingå i landets regering. I slutet av fjolåret erbjöd president Sarkozy posten som ministre de la diversité – i svensk tappning blir det väl integrationsminister – men den gamle försvarseleganten avböjde.
– Vi hade långa diskussioner, men till slut avböjde jag av uppenbara skäl.

Thuram har ofta riktat våldsam kritik mot hur Sarkozy förhållit sig till de invandrartäta förorterna i Frankrike, hur han refererat till problemungdomarna där som ”avskum”.
– Han har farliga åsikter som gränsar till det direkt rasistiska. Han har sagt att invandrarna hotar den franska identiteten.
Nu ska Thuram fundera på vad han ska göra härnäst. Att han för eller senare gör politisk karriär är ingen vågad gissning.
– Inte för tillfället. Politik är något väldigt ädelt och viktigt, och i den världen bör man inte vara alldeles färsk. Man måste lära sig saker först. Och det är vad jag gör nu, träffar människor från olika bakgrunder. Men en dag, kanske…

På temat: Fotbollsprofiler som slagit sig fram inom politiken – vilka är era favoriter? Den mest uppenbara är såklart George Weah, som sånär blev president i Liberia. Själv vill jag dessutom puffa för ukrainske bombaren Oleg Blochin, som var förbundskapten och parlamentsledamot på samma gång.

I Brasilien har ju både Pelé och Socrates varit politiskt aktiva, och bortom Tomas Bodström vill jag nämna namn som Marc Wilmots, Miroslav Blažević, Derek Dougan, Dominique Rocheteau, József Bozsik och Albert Gudmundsson.

Och så förstås den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan, som hade en hel karriär som fotbollsspelare på rätt hög nivå innan han bytte bana.

Fler bidrag?

/Erik Niva