Made it.

Efter en hel veckas brittiskt snökaos har jag våndats över försenade flyg, inställda tåg och uppskjutna matcher – men med en halvtimme kvar till avspark sitter jag nu på Bramall Lane i Sheffield och väntar in ett febrigt Steel City Derby.

Tog tåget från St. Pancras i svinottan, men ska jag nu transportera mig så gör jag det hemskt gärna på brittiska järnvägar. Inte för att de funkar så jävla bra – det ska privatiseringsgudarna veta – men för att de alltid fyller mig med lika stora delar av nostalgi och förväntan.

En tågresa genom England är som en påminnelse om människor och matcher som varit, precis lika mycket som den är ett löfte om de som komma skall.

Jag blir glad att jag fortfarande känner igen mig på perrongen i Leicester, trots att det har gått tolv år sedan den enda gången jag varit där (Spurs förlorade med 3-0, och jag vill minnas att Steve Walsh, Steve Guppy och en 19-årig Emile Heskey gjorde målen). Jag blir glad över att se Pride Park genom fönstret när vi passerar Derby, att kyrkspiran i Chesterfield fortfarande är lika krokigt vriden och att Ipoden shufflar fram Kate Rusby – The Barnsley Nightingale – precis när tåget skär in i Yorkshire.

Men vafan, mest är jag såklart glad över att klockan strax slår High Noon, att det är The Steel City Derby och att jag är där. Återkommer med rapporter senare, men nu måste jag dra.

Det vankas A Greasy Chip Butty.

/Erik Niva