And the day breaks. Vill ni läsa om Sheffield-derbyt får ni köpa tidningen – ingen länk till reportage ännu – och vill ni se gårdagens mål får ni vänta tills Simon Bank kravlar ur sängen.

Jag har annat för mig just idag.

Igår gav Harry Redknapp en lång intervju till The Times, där det centrala temat var förlorarmentaliteten som genomsyrar Tottenham.
– Jag känner att det här är en klubb som måste tuffa till sig på något sätt.

We all do, ’Arry. Vi har känt så i årtionden – men likafullt har ingen egentligen lyckats göra särskilt mycket åt det. Det har inte spelat någon roll hur många spelare vi köpt, hur många managers vi sparkat och hur många ägare vi tvingat bort. Tottenham Hotspur har förblivit en klubb som viker ner sig mot fysiska lag uppe i norr, ett lag som på ett par övertidsminuter kan förvandla en potentiell triumf till ett tragiskt fiasko på de mest häpnandsväckande sätt.

Varför fortsätter det vara så? Hur kan det vara möjligt?

Tja, för egen del har alla år med Tottenham gjort mig cynisk, nästan fatalistisk. Que sera, sera. Whatever will be, will be. Vi kommer alltid att förlora fyra av fem stormatcher, tills en av de där 5-1- eller 4-4-dagarna dyker upp från ingenstans och gör så att allt fortsätter att vara värt det.

Jag har vant mig vid att förlora. Jag har blivit ganska bra på det, och på något vridet sätt kanske till och med lärt mig att trivas rätt hyfsat med det.

I’m Spurs.

Och någonstans är det ju givetvis så, att om livet med den här klubben påverkar mig på det här sättet – en svensk som dyker upp för att sitta på läktaren en fem, sex gånger per säsong – kan man ju fundera på vad det gör med människorna som dagligen lever inne i det psykologiska experimentet.

Folk är folk. Jag drar upp till White Hart Lane nu, fullt på det klara med att vi förmodligen kommer att förlora det här derbyt också. Om allt går vår väg – några turliga studsar, några gynnsamma domslut, en klar ledning som eliminerar nerver den sista kvarten – så är det klart att vi kan vinna, men… Jag har sett det här förr, och erfarenhet föder vanor. Grundläget: förlust.

Och folk är som sagt trots allt bara folk. Jag befarar att de spelare och ledare som levt med Spurs ett tag innerst inne känner precis samma sak som mig. Alternativet – att de över huvud taget inte bryr sig – är ännu värre.

Jag ser som vanligt inte fram emot detta, men nu gäller det bara att få det gjort. Vi ligger kvar, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Lyckas vi inte bryta vår derbytrend finns risken att det här är sista gången på rätt länge som vi ser Arsenal på White Hart Lane.

Let’s get it on.

/Erik Niva