Make no mistake about it, även innan de decimerades till 10 man var det här det sämsta Arsenal-lag jag sett komma till White Hart Lane sedan jag började gå på de här matcherna i mitten av 90-talet. Tyvärr ställdes de också mot det sämsta Tottenham-laget på sju, åtta år.

Fotbollen i norra London har relativt sett gått bakåt, vi får lov att acceptera det. Jag har sett några helt fantastiska derbyn på White Hart Lane tidigare under 2000-talet – 5-4 åt ena hållet, 5-1 åt andra, 2-2 hit och 2-2 dit – men det här var inte en av dem.

Det var inte en dålig Premier League-match, men det är ju inte måttstocken vi använder en sån här dag. Det var ett dåligt North London Derby. Arsenal kommer inte längre med ett gäng superstjärnor som spelar flytande fotboll, Tottenham släpper inte längre in ett mål för möjligheten att göra två. Den där desperata viljan att vinna – den där vanvettiga intensiteten – fanns inte på vare sig planen eller läktaren.

I vanliga fall är jag aldrig nöjd med ett kryss på White Hart Lane – trots allt är det här The World Famous Home of the Spurs – men i morse hade jag nog tagit det. Just i år fanns här mer att förlora än att vinna. För ett Spurs en enda poäng ovanför nedflyttningsstrecket hade en derbyförlust kunnat föra med sig en mental kollaps som fått laget att sjunka spårlöst.

Men att få chansen att spela mot 10 man i nästan en timme?! Mot den bakgrunden ska det inte vara något som helst snack – det ska bara vara en vägran att acceptera något annat än tre poäng.

Just nu har vi varken mentalitet eller förmåga. Sett till spel och chanser borde vi såklart ha fått in en boll – högt, Luka, slå bollen högt! – men vi hotade aldrig att slita isär Arsenal på det sätt som vi borde gjort.

Ah well… Så gick ett derby och kommer aldrig åter. Trots allt så har vi tillräckligt med kvalitet i laget för att hänga kvar ganska komfortabelt – och även om han tröttnade lite på slutet så var dagens stora glädjeämne att Wilson Palacios gjorde den bästa White Hart Lane-debut som jag sett på 12 år.

Vem som har nutidsrekordet? Nej, inte tvåmålsskytten Mido från 2005 – utan den lilla portugisiske elvispen José Dominguez, som gång på gång sprang åttor runt hela Derbys lag under ett halvtimmesinhopp hösten 1997.

Den säsongen såg vi för övrigt ut att vara på kurs mot nedflyttning i drygt åtta månader, men klarade oss till sist med fyra poäng.

/Erik Niva