Och här trodde man på en lugn och stilla måndagskväll.

Man tror och tycker så mycket, men när Felipão Scolari nu får gå har jag faktiskt den där illasittande vad-var-det-jag-sa-hatten inom räckhåll. Ända sedan det började sippra ut detaljer om grunderna för den här tränarvärvningen så ringde varningsklockorna uppe i kyrktornet så högt att det knappast gick att stänga öronen.

Såhär inledde jag en bakgrundsartikel om Scolari i augusti:
Vad avgör om Luiz Felipe Scolari blir långlivad i Chelsea? Drogbas målform? Terrys skadesituation? Den egna truppens åldersstruktur eller Real Madrids vilja att släppa Robinho? Nej, när allting kommer omkring är det troligare att vi hittar nyckeln någonstans i den här småstyltiga konversationen:
– Han bara säga till mig: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra. Och vinna”. Och jag säga: ”Ja. Jag vill samma”.
Vare sig Luiz Felipe Scolari eller Roman Abramovitj pratar flytande engelska, men när de träffades på lyxyachten Pelorus utanför Monte Carlo för att diskutera positionen som Chelsea-manager var det ändå på det språket de kommunicerade. Gick något förlorat i översättningen? Scolari återger:
– Han inte säga: ”Den här spelaren bra, den här spelaren inte bra”. Han säga: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra, ska spela vackert. Och vinna”.

Ledtråden ligger i ordningsföljden som Roman Abramovitj använde. Först spela bra, spela vackert. Sedan vinna. Abramovitj är en fotbollsromantiker som vill plocka popularitetspoäng genom Chelsea. Huvudanledningen till att José Mourinho fick gå var att hans lag blivit för tillknäppt, för cyniskt, för ogillat.Scolari och Abramovitj hade i sin tur bara två kortare möten innan kontraktet skrevs på.
Förstod den ena vad den andre ville?
Förstod den andra vem den förste var?
Chelseas nye manager är mycket – men någon skönfotbollens apostel är han inte.
– Ibland vi spela vacker fotboll. Men ibland, om du vill vinna, du inte spela vackert. Ibland omöjligt.

De där funderingarna kvarstår. Det är klart att det inte är bra att Chelsea tappat mark i Premier Leagues tätstrid, men faktum är att de faktiskt fortfarande har en trippel inom teoretisk räckhåll. Resultaten har inte varit katastrofala – det är den här sterila, torftiga, glanslösa tröttfotbollen som fällt Scolari.

Men det här med brasiliansk briljans var ju aldrig Scolaris grej. Skulle han få ihop laget så skulle han göra det genom att återskapa en sån här vi-mot-resten-mentalitet som fanns under José Mourinhos första år i klubben, men med sin knackiga engelska hade han aldrig kommunikationsredskapen för att lyckas med det.

I själva verket fanns här ganska lite att bygga framgång på. Chansen att Luiz Felipe Scolari skulle lyckas i Chelsea var redan från början väldigt liten.

Nu måste frågor givetvis också ställas om hur Chelsea egentligen styrs. Scolari hämtades in på grunder som i bästa fall var vaga och i sämsta fall felbyggda – och en väldigt stor del av klubbens problem just nu beror också på att ingen har tagit långsiktigt ansvar för laget sedan José Mourinho.

Ända sedan Ballack och Sjevtjenko hämtades in mot Mourinhos rekommendationer har Chelsea jagat den kortsiktiga framgången utan att inse att de samtidigt grävt sin egen grav. Ska ett lag förbli framgångsrikt över tid måste det vara i ständig generationsväxling. Nya injektioner av äregirig hunger måste hela tiden skjutas in.

Ingen i Chelsea tycks ha velat inse det, utan har hela tiden valt genvägarna. Avram Grant satsade på de säkra korten, Frank Arnesens ungdomsprojekt monterades ner och de allt mer sällsynta aktionerna på transfermarknaden har bara blivit mer och mer visionslösa.

Och nu står de där, Chelsea, med ett slocknande lag utan vare sig enighet eller engagemang.

Kvaliteten finns givetvis kvar därinne, men ska någon lyckas plocka fram den så måste han vara kapabel att vända Atlantångare på en femöring. Och pikant nog för Chelsea-ledningen hade det nog inte funnits någon bättre lämpad för det uppdraget än en viss välklädd portugis med namnet José Mourinho.

/Erik Niva