Erik Niva har berättat om de rasistiska glåporden mot Lyons gahnan John Mensah under matchen mot Le Havre i helgen.

Nu har Mensah själv pratat. Och orden väger. De säger en del om fotboll, en del om människan, en del om polisen och väldigt mycket om hur det är att vara ung och svart och leva i Frankrike.

Det lät ju inte som något nytt eller unikt. En packad supporter skriker vidrigheter mot en färgad spelare i motståndarlaget. Han grips, matchen spelas vidare. Inga konstigheter.

Men så lyssnar vi lite till Mensah (i dagens l’Équipe):

–          Det är första gången det händer mig. Jag vet inte varför han gjorde så. Det var en fotbollsmatch.

Han var alkoholpåverkad…

–          Det förklarar inte någonting. Han fördärvade mitt jobb. Jag tappade lusten. Efter matchen var det enda jag hade lust att göra att åka hem till mitt land, till Ghana. Glömma alltihop.

Kader Keita och tränaren Claude Puel övertygade honom att spela vidare, trots att han inte ville.

–          Tränaren förklarade att jag var en viktig spelare, att han räknade med mig. Jag gick med på att spela vidare, jag borde inte gjort det. Jag hade inte tankarna på matchen. Jag var chockad. Sen fick jag rött kort.

När jag skrev om OL-spelarnas problem med bilkörning häromdan tog jag inte upp Mensahs namn. Det fanns ett skäl. I september blev han i och för sig stoppad av fransk polis när han var ute och körde – han blev till och med bortförd i handfängsel och kastad i en cell över natten.

Skillnaden var att han inte hade gjort något fel. Han hade inte kört på fel sida, brutit mot några regler, eller varit påverkad. Han talade bara inte franska, och kunde alltså inte svara på polisens frågor.

–          Jag har inte glömt den där historien, med polisen. Jag kommer aldrig att glömma den. Men det här var annorlunda, det var på en fotbollsplan när jag utövade mitt yrke.

–          Jag ville återvända till Ghana. Fly. Få ett slut på allt. Min agent övertalade mig att stanna. Jag måste spela klart säsongen. Jag kommer att göra det, men det kommer bli jobbigt.

Frankrike är inte mycket värre än de flesta andra västeuropeiska länder när det gäller rasism. Däremot finns en medvetenhet och ett klimat för att föra en diskussion kring övergreppen. Och om inte de som har alla möjligheter protesterar – vem fan ska göra det då?  

/Simon Bank