Så, här igen. Jag måste dock erkänna att det var länge sen jag landade här med en sådan förväntan inför en match. Redan på planet ner stötte jag på svenska fans som valt att fira sportlov på det bästa av sätt.
Mötte även Mats Olsson, min före detta kollega som jag gjort många jobb med på Expressen-tiden. Han kom fram på Arlanda då jag satt och kollade på ”vår” Sportpanel i Gomorron Sverige på en vägg-tv Har många minnen med Mats, som då vi 1999 varit på derby i Glasgow som avslutades med att vi irrade runt i skotskt snålt regn och letade taxi en halv livstid…

Här i Milano härskar dock mild vårsol och jag ska ut och luncha med några vänner/kollegor från Gazzettan innan vi går upp på redaktionen och jobbar. Ni får mer rapporter med fokus på fotboll lite senare.
Dock, mitt i all hets och förväntan inför Inter-Manchester United i morgon, är det till en redaktion som har sorg som jag kommer.

 I går morse tystnade en stor penna, stannade ett ivrigt hjärta. Candido Cannavò är död och i dag är det sorge-mottagning på tidningen. Från hela världen strömmar hälsningarna in. Jag har själv bytt om till svart nu och kan inte låta bli att beröras när jag läser om hur Candido dog, in i det sista med tankarna på tidningen. Han som levt ”una vita in rosa”, ett liv i rosa, för sin älskade tidning. Efter den första hjärnblödningen i fredags bad han att få datorn till sjukhussängen så att han kunde skriva klart sin krönika till lördagstidningen.
Men så, klockan 17.15, kom den andra, massiva hjärnblödningen, och Candido Cannavò fick aldrig skriva klart sin sista text.
Han skulle gått på matchen i morgon och jag vill gärna tro att det, var han nu än är, finns en hedersläktare där.

/Jennifer