Många tror på oavgjort
av”Det är 50-50”.
Nicola Ceceres, Inter-reporter sen istiden, profetia inför stormötet i morgon.
Jag har tillbringat de senaste timmarna på redaktionen där mina italienska kollegor pratar laguppställningar, skador, får samtal från Inter-källor, jagar United-nyheter och samtidigt, för ovanlighetens skull, medger att det här kan bli väldigt svårt.
Respekten för Manchester United är, med rätta, stor.
Så även hos mig.
Samtidigt vet även United-fansen att en mäktig motståndare väntar. Jag träffade många ute på stan, bland annat i Milanos bästa fotbollsbutik med matchställ som får det att vattnas i munnen. Jag pratade med några rätt unga killar som stod och fingrade på Juventus-jackorna och de var överens om att det vore helt okej att resa hem till England med oavgjort. De var lite oroliga över försvaret och det ska bli intressant att se hur United ställer upp i morgon. Ferguson har mörkat mer än Mourinho.
Mötet mellan dessa två ger ju matchen en extra dimension som jag inte kan låta bli att njuta av. Jag måste erkänna att jag förr, då jag jobbade i England, hade lite svårt för Sir Alex. Men för varje år som går, för varje seger han leder United till och för varje episod där han visar sin okuvlighet så vinner han min respekt allt mer.
Mourinho då? Han har mer att bevisa ännu och tiden för sig men jag måste säga, precis som kollega Anrel, att jag nog aldrig mött en tränare med en sådan karisma. En utstrålning som han lyckas förmedla till sina spelare och som aldrig går att fuska sig till utan bara finns där, som en aura runt honom, den store Mou.
För Inter lär oavgjort hur som helst inte räcka, jag tror definitivt att man måste vinna i morgon kväll för att klara det här.
Mycket mer om matchen säger jag inte i detta forum för jag ska lämna krönika och en rad texter till i morgon. Ni som älskar CL (och vem gör inte det) får inte missa att köpa tidningen i morgon. (ni får inte allt på nätet och framför allt inte helhetsintrycket).
Mitt i jobbet och fotbollssurret hann jag också med att ta farväl av min vän Candido. Utanför tidningen ringlade hela dagen en lång kö ute på gatan med folk som ville samma sak. I morgon begravs han och det kommer folk från hela världen. Från bland annat FC Barcelona kommer flerahögt uppsatta personer och man har tvingats byta kyrka för att alla ska få plats.
Jag sa hej då vid kistan som var glastäckt upptill. Som svensk är man rätt ovan vid att möta döden så, se den i ansiktet. Ingen av våra medarbetare skulle läggas på lit de parade på redaktionen om han/hon dog.
Men även om det var lite obehagligt först så är det väl egentligen som det ska vara, det som vi ofta blundar för. Döden som finns där mitt i livet, alltid lika nyttig att bli påmind om, för att man ska minnas att älska och leva. Man tar adjö av en kär vän och sen går man till baren för en panino med skinka och ännu ett samtal om Inter-Manchester United.
Fotboll, döden och livet.
/Jennifer