Igår var det Madrid med sin sol och sina Fields of Anfield Road-sjungande Scousers. Idag är det London med sin dimma och sina desillusionerade Tottenham-fans.

När Aston Villas manager Martin O’Neill tog beslutet att vila åtta spelare i Uefa Cup-returen mot CSKA Moskva fick han en hel del kritik från sina fans. O’Neill lyssnade, reflekterade och visade vilken människa han är.
– Vi har drygt 300 fans som har betalat stora pengar för att åka till Moskva för att stötta oss. Jag vet inte hur de ser på den här saken, men jag hoppas att få reda på det och jag ska se till att jag får det. Det är de här människorna jag har vägt in i beslutet, de som har betalat pengarna.
När Harry Redknapp bestämde sig för att ställa över hela Tottenhams a-lag i båda mötena mot Sjaktar Donetsk fick han också tuff kritik från Spurs-leden. Hans beslut var ännu mer kontroversiellt än O’Neills, dels eftersom Tottenham inte alls har en lika krävande ligaspurt som Aston Villa, dels för att han redan givit upp FA Cupen med samma typ av prioritering – och framförallt för att det förföriska glittret från cuperna alltid varit så oerhört mycket viktigare för Tottenhams fans än det varit för Aston Villas.

Brydde sig Harry Redknapp? Visade han någon respekt för identiteten hos sin nya klubb? Förklarade han sig villig att lyssna på vad supportrarna hade att säga? Did he fuck.
– Du måste prioritera, men folk fattar inte det här jobbet. Jag skulle inte bry mig om det inte fanns något Europaspel.

Och ja, det är klart att jag hellre vinner Cupfinalen på söndag än slår ut Sjaktar ikväll – men det finns absolut ingenting som hindrar att vi i alla fall försöker göra både och. Och nej, vi skulle inte åka ur Premier League även om våra stackars spelare var tvungna att anstränga sig i ytterligare några cupmatcher.

Ett av de stora problemen med Harry Redknapp är att han tar ifrån mig saker att se fram emot, och helvetes alla djävlar ska veta att vi som håller på Tottenham har tillräckligt ont om sådana ändå. Jag såg fram emot FA-cupen. Jag såg fram emot Uefa-cupen ännu mer. Nu har han bestämt sig för att beröva mig på de drömmarna, och istället göra några krampartade ligamatcher mot Middlesbrough och WBA till kontentan av det här säsongsslutet.

Nu tar jag tunnelbanan upp till Seven Sisters ikväll för att se Tottenhams juniorlag spela ett slags glorifierad vänskapsmatch utan egentligt värde. Visst ska det bli lite intressant – Vad kan Parrett? Är Bostock på riktigt? – men det är sannerligen inte det jag betalade för när lottningen tillkännagavs.

The game’s about surrendering. About resting enough players to make the other lot win in style.

Men okej, ’Arry. The proof’s in the pudding. Vinst på söndag och vi glömmer allt det här.

/Erik Niva