På ett sätt är det ju värre att förlora mot ett lag som vi egentligen skulle ha slagit, och därutöver är det såklart ännu mer förjävligt att åka ur på det värsta domarmisstag jag sett sedan Pedro Mendes på Old Trafford, men…

Ikväll ska jag faktiskt inte vara den halvtomma typen.

Ikväll gjorde både publik och spelare sitt för att göra Tottenham Hotspur till en stolt klubb. Jag hade verkligen inga förväntningar alls. Eller rättare sagt, jag hade förväntat mig en riktigt miserabel kväll. Jag som framför mig en ganska klar förlust inför ett näst intill övergivet White Hart Lane.

Varför skulle publiken bry sig om att komma till den här matchen, när klubbledningen så uppenbart struntar i den?

Jag la upp det som en snabb in-and-out. Inget flanerande upp från Seven Sisters, inget shoppande i megastoren och inga sing-song-pints på någon pub. Det var inte värt det. Men så kom jag fram några enstaka minuter före avspark, förbi vändkorsen på Shelf Side, sprintade de sista stegen upp för trapporna, såg hur gräsmattan och läktarna öppnade upp sig… och det var tamejfan nästan fullsatt.  30 595 är en makalöst bra publiksiffra för den här matchen, och demonstrerar både att Spurs-fansen värderar sina cuper och att de har en lojalitet som gränsar till dumhet.

Det blev ju fan kul, det här. Spurs unga reserver dominerade klart, mot ett lag som vann över Barcelona på Camp Nou i höstas. Fantastiskt mål av Giovani. Hade bara den frejdige Obika satt någon av sina chanser, eller hade bara den oduglige italienske domaren Paolo Tagliavento blåst straff när Frazier Campbell blev arkebuserad… då hade det faktiskt kunnat gå vägen.

Främst fanns det två anledningar till att ett så decimerat Spurs kunde göra en så bra insats. Först har vi den energiska entusiasmen hos spelare som ville uträtta något, sedan har vi helt enkelt Wilson Palacios.

Med honom centralt fick det här oprövade laget ett urstarkt hjärta. Han tog ensam tag i matchen, styrde och ställde, vann de bollar som behövde vinnas och fördelade de bollar som skulle fördelas. Det var verkligen ingen slump att Tottenhams spel tynade bort när honduranens bensin tog slut efter cirka 70 minuter.

Jag grämer mig omåttligt över att Palacios inte får spela på söndag – men blir samtidigt mer och mer övertygad om att han kan vara det bästa köp den här klubben gjort sedan David Ginola. Han är precis på pricken det vi behöver.

Jaja, det var den kvällen. Nu får vi se om Simon Bank har för avsikt att uva ur sig Uefa Cup-sammanfattningen under natten – annars tar jag tag i det i morgon. Det hände ju minst sagt en del.

Nu ska jag jävlar i mig se en Margaret Thatcher-dokumentär på BBC 2.

/Erik Niva