Häromdagen skrev jag några rader om hur olika Martion O’Neill och Harry Redknapp hanterat den kritik som de fått efter att ha vilat spelare i Uefa-cupen. Nu är det dags för en snabb uppdatering.

På planet hem från Moskva sökte O’Neill upp en grupp av fans som utnyttjat klubbens officiella resepaket. Han lyssnade på dem, resonerade med dem – och allt slutade med att O’Neill lovade att bjuda alla de 300 Moskva-supportrarna på middag. Han själv skulle vara värd, han skulle se till att en bunt a-lagsspelare kom dit som gäster och att den amerikanske ägaren Randy Lerner betalade de 200 000 kronor som allt skulle kosta.

A class fucking act, that man.
– Det var en fantastisk gest. Han hade inte behövt göra det. Jag hade nöjt mig med en personlig förklaring från honom där han berättade varför han tagit ut det lag han gjorde. Men som person har han nu stigit ytterligare i min uppfattning, säger supportern Ashley Quarterman.
***
Skillnanden mellan Martin O’Neill och Harry Redknapp är att den förstnämnde anstränger sig för att visa att han bryr sig – den senare gör en poäng av att demonstrera för världen att han helt enkelt doesn’t give a fuck about anything.

Idag fyller han återigen sin högbetalda kolumn i The Sun med citat som nästan tycks vara till för att irritera de supportrar som tar den här sporten på största allvar.
– Jag vet inte ens var min medalj från FA Cup-vinsten med Portsmouth ifjol är. Ingen aning alls. Det är ingen disrespect mot turneringen. Det var en fantastisk dag, och jag kommer alltid att minnas den, men det blir samma sak om vi vinner Ligacupen. Jag får min medalj, lägger den i socklådan och glömmer den.
***
Samtidigt har ju såklart även Redknapp någon sorts kvaliteter gömda under den där arroganta ytan, och en bra intervju i dagens Telegraph är där och petar på dem.

Jag håller med om allt det där han säger om drivkrafter och hunger – men Harry Redknapp har alltid varit förbannat bra på att snacka. Han har däremot ofta haft problem att leva upp till orden.

Hur är det med hungern själv numera, Harry?
***
I övrigt så ska jag ju inte ge mig på att försöka konkurrera med Simon Bank i de högkulturella himlarna, men jag ser likafullt verkligen fram emot dern nya pjäsen från israeliske kulturkvinnan Tzofit Grant.

Pretentiöst? Nja, det här är alltså Avram Grants fru vi pratar om – och pjäsen hon arbetar på ska handla om oligarklivet i Roman Abramovitjs London.
– Jag är besviken på honom som vän, som människa, som jude och som fotbollsklubbsägare, förvarnar Grant.

Give it to me, Tzofit.
***
Nä, time to meet up with some of my people. Funderade länge på om det inte var läge för att tuffa till det med Millwall-Oldham i eftermiddag, men föll för grupptrycket.

Det blir Stamford Bridge, Chelsea-Wigan.

/Erik Niva