Jag anade oråd direkt.

Så länge jag dricker mina pre final-pints på The Parish så är vi oslagbara. Jag har 100-procentig statistik på kombinationen Wembley, The Parish och Spurs-segrar. Därför på plats på pricken vid 11-slaget för att säkra upp – men horror of fucking horrors.

Några administrativa snillen har fått för sig att ge The Parish till Man United den här dagen, trots att den ligger på Spurs-sidan av Wembley. Inget insläpp utan biljett till den röda delen av arenan.

Omöjligt att komma runt, så det blev till att klättra upp för den lilla höjden till The Green Man. Och även om det bjöds på god uppslutning där kan ju aldrig en stor hotellträdgård ersätta en skrällig liten pub – eller dess amulettfunktion.

Jag anade oråd direkt.
***
Själva matchen går egentligen inte att klaga på. Harry valde rätt i att våga satsa på två forwards – problemet är bara att Pavljutjenko och Bent är två för dåliga fotbollsspelare för att passa ihop, eller lyckas skapa något mot ett San Siro-intakt United-försvar, som dessutom senare förstärktes med Vidic.

Istället blev det upp till våra strålande flankspelare – Modric och Lennon – att karva fram öppningarna. I synnerhet Lennon var briljant, och hade mer plus på Patrice Evra än jag sett någon annan ytter ha på flera år.

I andra änden av planen spelade Ledley King och Michael Dawson som de hjältar de är, och såg precis lika kompakta ut som Vidic-Ferdinand-Evans. Anmärkningsvärt är att lejonhjärtat Dawson sprang rätt in i krampväggen – men kämpade vidare – medan en Ledley King som ju aldrig kan träna längre seglade igenom 120 minuter utan ett endaste pass i benen.

Centralt gjorde Didier Zokora sin bästa match någonsin för Tottenham.

Vi borde väl faktiskt ha vunnit i öppet spel, men kunde precis lika gärna förlorat. Och hade C-Rons skott gått in i 94:e hade jag begått harakiri, det hade varit ett ännu mycket värre sätt att förlora på.
***
Nu blev det istället straffar, och då var ju rubbet avgjort. Man United hade tio säkra skyttar, vi hade noll. Det var så uppenbart att det inte ens blev sådär hjärtattacksspännande.

Jag tycker oändligt synd om stackars Jamie O’Hara – men känner av någon anledning i stort sett ingenting alls inför David Bentley.
***
Äh. Det är klart att det är alldeles vanvettigt jävla surt att förlora en cupfinal på straffar, men ska vi nu förlora så står jag väl hyfsat ut med att göra det på det här sättet.

Vi föll mot en stor fotbollsklubb som jag respekterar högt efter att själva ha bjudit upp till kamp bättre än jag någonsin vågat hoppas. Inga domarskandaler, inga hemska misstag på defensiva fasta, inga spelarsvikare som inte ens försökt, inget hjärtskärande baklängesmål i 97:e.

No complaints, few regrets. Det är som det är, och det blir som det var. Jag har inte särskilt mycket att klaga på, men även om det är skönt att slippa djupa själsliga ärr så är samtidigt det sorgliga med den här finalen att jag inte kommer att ta med mig särskilt mycket från den. Fotboll handlar om att väva drömmar och att skapa legender. Den här söndagen på Wembley gav mig egentligen ingenting alls att minnas.

We just lost.

/Erik Niva

Us.

Them.

Him.