Flygplatsläsning: Stor intervju med Sulzeer Jeremiah Campbell i the Guardian.

Sulzeer är på besök på en högstadieskola, och intervjuas om sin syn på rasismproblemet inom fotboll. Han var ju själv inblandad i processen mot en handfull Spurs-fans som anklagades för rasistiska ramsor (vilket möjligen var sant) och homofobiska ramsor (vilket absolut sant, men ingen brydde sig om). Erik Niva har skrivit om det där förut, det är inte det som får mig att fundera.

Det är Campbells förslag på åtgärder.
– The only way you can stop it from happening is by taking points from clubs. Then it would definitely stop.

Den enkla vägen. Den dumma vägen.

Jag fattar ju inte det här. Om det finns 22 spelare på en fotbollsplan – välbetalda män, stora stjärnor, förebilder, makthavare – och de märker hur en eller ett par av dem utsätts för vidriga påhopp från publiken…
…varför fortsätter de spela då?

Skulle ni göra det på ert jobb? ”Jo, grabbarna på Finans står och skriker bögjävel och nigger efter Johan här bredvid, men vadfan, det där löser sig nog. Var är kvartalsrapporten?”.

Jag tänker på hur Lyons Claude Puel övertalade John Mensah att spela vidare mot Le Havre. Och jag tänker, framför allt, på Abdeslam Ouaddou.

Ouaddou var kapten i Valenciennes när de mötte Metz borta i fjol. Han blev utsatt för verbala övergrepp, rasistiska slagord  – och han vägrade ta skiten.

Ouaddou bad domaren stoppa matchen. Domaren vägrade, och i paus gav sig Ouaddou själv iväg mot läktaren för att ta tag i saken.

Han blev varnad då, men det blev en livlig debatt om alltihop och i rätten fälldes supportern som ropat mest och värst för ”offentlig rasistisk förolämpning”.

Spelarna har, fortfarande, en enorm makt.

Synd bara att de oftast använder den till att köpa klockor och spela Playstation.

/Simon Bank