Jag har aldrig riktigt veta hur jag ska känna inför Lee Hughes. I grund och botten har jag nog alltid sett honom som WBA-killen som klev ner från läktaren och öste in 31 mål för sin klubb i slutet av 1990-talet – men samtidigt går det såklart inte att blunda för att Hughes samtidigt är rattfyllot som smet efter att ha kört  ihjäl två personer med sin Mercedes CL500 en sen natt  i november 2003.

Han är killen som dömdes till sex år i fängelse, som konverterade till islam bakom galler  – och som hela tiden fortsatte spela fotboll för fängelselaget Featherstone.

Oldhams manager John Sheridan bestämde sig tidigt för att ge Hughes en chans att ta sig tillbaka till någon form av vardag. Under tiden då Hughes fortfarande satt inne så förklarade han att Oldham Athletic skulle vänta på honom då han kom ut.

Och så blev det. En augustidag 2007 satt en skygg och obekväm Lee Hughes brevid John Sheridan på ett podium och försökte värja sig från mediernas frågor.
– Jag gjorde mitt livs värsta misstag. Om jag kunde vrida tiden tillbaka så skulle jag göra det. Men jag kan inte det. Jag har hatat mig själv varje dag, och är så ångerfull för det jag gjorde. Jag fortsätter att säga ”förlåt”, men jag vet att det inte duger. Jag har svikit min familj, och jag har inte sett mina barn på tre år.
Det hade funnits andra erbjudanden, men Hughes hade aldrig tvekat att välja Oldham.
– Det här är mitt yrke. Hade jag varit rörmokare hade jag gått tillbaka till att vara rörmokare. Jag är inte i Oldham för att spela hjälte eller för att få uppmärksamhet – jag vill bara spela fotboll. Oldham har varit fantastiska från första dagen. Klubben har varit extremt förstående, och jag har aldrig velat spela för någon annan klubb eller någon annan manager.

Ett och ett halvt år – och 25 mål – senare så kommer nu dessa nyheter. Efter en blöt kväll på hundkapplöpningen har Lee Hughes tagit någon sorts strypgrepp på John Sheridan under ett slagsmål.

Just where the hell do you go from here, Lee?

/Erik Niva