Mind Master Mou’s Mancunian Miracle?
Red’s Real Rafa Revelation?
Kongo-Kims Kanon-Knall?

Äh, de där bitarna – själva fundamenten i årets mest definierande fotbollsvecka – har ni ju redan läst allt om på annat håll, så jag tänkte göra en snabb scan av händelserna i en liga på närmare håll.

Jag borde egentligen skrivit det här i förra veckan, men det blev inte av. Och eftersom rätt många av dem som inte bor precis på andra sidan bron har koll på Superligaen så… I take my chances.

Spaningen går ut på att boys will be boys, att derbyn är derbyn, och att man inte alltid behöver vara så väl uppdaterad, eftersom det finns saker som aldrig förändras.

Förra veckan fastnade jag sålunda för ex-svenskarna Peter Graulund och Joseph Elanga.

Ni minns dem från allsvenskan.

Graulund var en galen, elak jävel som gjorde mål och armbågade med samma frasiga frisyr.

Elanga var en… eh… konsekvent inkonsekvent ytterbacksrusare i MFF.

Så när man droppar in och kollar läget, vad ser man då?

Jo, först gör Elanga ett katastrofderby, är sämst på planen (i konkurrens med, faktiskt, Samuel Holmén, som varit en besvikelse i Bröndby i år) – men säger själv att han är ”nöjd”. Självkritik har aldrig varit hans starka sida.

Sen följde jag upp med att bänka mig framför Midtjylland–Bröndby i söndags. Ken Fagerberg mot Max von Schlebrügge, Mads Albaek mot Alex Farnerud. Och Elanga som vänsterback i BIF.

Hans match i korthet:
3 min: Sparkar bort bollen efter avblåsning. Gult kort.
25 min: Fäller Danny Olsen på straffområdesgränsen. Rött kort.

Bröndby klarade 1–1 (Farnerud skickade upp 1–0 i krysset, typ, före utvisningen), och det sensationella var att Elanga faktiskt bad medspelarna om ursäkt efteråt.
– Första varningen var inte rättvis, för jag hörde inte signalen. Den andra är inte så mycket att säga om, jag kommer sent in i tacklingen, sa Jolly Joseph till Ekstra Bladet.

Han har alltså mognat.

Graulund, då?

Being Graulund.

Förra helgen sprang han in i Randers gamle City-keeper Kevin Stuhr-Ellegaard. Med berått mod och armbågen före. En vidrig tackling. Den här helgen har han ägnat åt att vara avstängd – och åt att såga avstängningen, danska fotbollsförbundet, det juridiska systemet och Tobias Grahn. I den ordningen.

Mest var han sur över att handläggandet tagit så lång tid, att avstängningen blivit två matcher och att liknande fall – alltså, fall som Graulund tycker är liknande – behandlats snabbare och snällare.
– Jag ger inte två pottor piss för deras bedömning, meddelar mannen.

Elanga är Elanga, Graulung är Graulund. Jag lovar att meddela när något nytt händer.

/Simon Bank