Stor, tung, fin Champions League-kväll – som mer än något annat definierades av alla återkomster och revanscher.

Får jag chansen så börjar jag alltid mina internationella soffkvällar i Liverpool. De stora europeiska kvällarna är tillfällena då Anfield lever upp och blir precis sådär magiskt som det är i myten – och har man bara You’ll Never Walk Alone i ryggen så är man rustad för det mesta.

Sedan var planen att växla över till Turin direkt vid avspark, men jag kunde inte slita mig. Liverpool inledde sitt sedvanliga europeiska Blizkrieg – som vi kanske främst minns från Juventus och Chelsea 2005 – och hade i princip skrapat ihop till en 3-0-ledning innan de ens satt den första bollen.

Torres roulettfintade på Bergkamp-manér, Mascherano sköt som om han vore Xabi Alonso, Gerrard testade… Det kunde inte hålla, och det gjorde det inte heller. Nu kom det efter ett kvartstveksamt domslut, men det hade kommit ändå. En hyperfokuserad Fernando Torres hade fått vända ryggen mot sina antagonister i Real Madrid-klacken, peka på sitt namn och kasta in ett Vamos i Ultras Sur. Rafa Benítez hade än en gång fått illustrera för Real Madrid vad de gått miste om.
***
Klart i Liverpool, så jag hann ner till Turin i precis samma ögonblick som småsidsteppade Iaquinta iscensatte en kombination, rann igenom och hamrade dit 1-0. Under en knapp kvart fick jag se ett Chelsea-reject – Tiago – bossa mittfältet och ett annat – Ranieri – vinna tränarkampen.

Men det var aldrig riktigt nära. Efter nästan ett halvårs frånvaro var Michael Ëssien tillbaka på den stora scenen, och hans forcering var en mini-variant av de känslosamma mål som vi sett Eduardo göra på sistone.

Att sedan Didier Drogba definitivt avgjorde – tillbaka i den storform som många tvivlat på att han skulle återfinna – kändes bara rätt och riktigt.

Däremellan fick jag se en osedvanligt sevärd Champions League-match. Delikatessen jag fastande för – att Alex Del Piero stod för en exakt karbonkopia av hur Mitko Berbatov lurade Petr Cech på Wembley ifjol.
***
I München var det ju inte de stora känslornas kväll – bortsett från att jag hopas att Sporting-spelarna har vett att känna en ofantlig skam – men Prinz Poldi visade i alla fall att det är för tidigt att räkna bort honom.

Ett kvalitetsmål och sedan ett till, på det stadiet då lagen i alla fall fortfarande ansträngde sig en liten aning.
***
Kvällens övriga mål då? Att kalla Steven Gerrards insats för en comeback är väl att dra temat lite för långt, men hans andra mot Real Madrid var väl ändå kvällens vackraste?!

Räknat över de tre senaste Champions League-säsongerna leder nu Gerrard den totala skytteligan i turneringen, med sina 16 mål. Ofantligt imponerande.

Måltäten, sedan säsongsstarten 2006-07:
1. Steven Gerrard, 16 mål
2. Didier Drogba, 15
3. Ruud van Nistelrooy, 13
4. Leo Messi, 12
4. Lisandro Lopéz, 12
4. Kaká, 12
***
Aftonens viktigaste: ofrånkomligen Joseba Llorentes dolkstöt i Aten

/Erik Niva