Som hastigast i gapet mellan slutsignal och förlängning.

Man United 2, Inter 0.

Odiskutabelt, och det allra mest talande är kanske att Man United inte alls gjorde någon speciellt bra match. De kom fel i sin speluppbyggnad gång efter annan, och i synnerhet Paul Scholes slog bort fler bollar i fel lägen än vad som borde gå att komma undan med på den här nivån.

Men Inter straffade honom inte. De är inte tillräckligt distinkta i de avgörande lägena i någon ände av planen, och de lider svårt av sin avsaknad av den där dynamiken, det där tempot och den där förmågan att komma rättvänd i fart som jag tjatat om under uppbyggnaden.

Zlatan Ibrahimovic? Starka tre plus i första halvlek – även om han verkligen ska sätta nicken – men totalt sett tämligen oduglig i andra. Man ser tydligt hur han hinner börja tänka under den sista halvtimmen – hur fotbollsvärldens dom hinner flimra förbi i huvudet – och därefter kommer de allt grövre felbesluten.

Mitt favoritögonblick från matchen kom annars strax efter det andra målet, då Old Trafford slappnade av både på och utanför planen. Det började nere på Stretford End, och strax därefter sjöng hela Drömmarnas Teater:
– You’re Not Special Anymore.

Nu tar vi förlängningen i mål nere i Rom.

/Erik Niva