Dio mio.

Totti hade en dröm. 1984 såg han Roma, sin älskade hustru, förlora Europacupfinalen hemma på Olimpico mot en dansande Bruce Grobbelaar.

I år, 25 år senare, när finalen ska spelas i Rom, drömde Totti att Roma skulle få sin revansch på Liverpool.

Istället det här. Istället ett nytt strafftrauma mot ett engelskt lag, och ska vi säga något om den matchen så var det att Dixon, Bould, Adams och Winterburn inte hade släppt in det här målet.

Annars var det en rätt medioker match i 120 minuter. Där också. Roma kom med ett halvt lag och spelade som ett halvt lag. Älskade Totti spelade sista 40 minuterna bara för att vara kvar till straffläggningen, och Arsenal var för spattigt och enkelt för att utnyttja det.

Straffarna? Jag har inga bilder än, men varannan slogs mitt i mål, Montella var psykopatkonstnärlig, Vucinic fick bära världens största dumstrut och Arsenal vann trots att de hade en holländare vid straffpunkten.

Erik Niva har snabbrullat United–Inter. Precis som i Rom var det mittbacksmål som öppnade dörren. I Frankrike har man längtat efter Vieira i landslaget rätt länge, det kampanjas och bes böner – men en spelare som blir så avklädd i grundkursen ”fasta situationer” som Pat blev av Vidic är nog ingen frälsare längre.

Annars hade Inter det problem som alla med ögon kunnat se vintern lång: De spelar med ett defensivt balanserat mittfält, utan djupledsfart. I Serie A kan Maicon kompensera det, men på Old Trafford är det en annan tango.
– Sit down Mourin-i-ho, sjöng Stretford End. C-Ron gjorde mål igen. Och i Sky Sports fortsatte Andy Gray den nya engelska toppgrenen Zlatan-bashing med att konstatera att han ”inte har killer-instinkten som krävs på den här nivån”. Och ja, vi kan vara hur imponerade vi vill av Ibra – han var, som sagt, alldeles utmärkt före paus – men att stora spelare avgör stora matcher är också en sanning.

Barça–OL? Äh, den dog innan Claude Puel hann säga ”putai…”.

Vackert var det också.

Tití Henry 1–0. Tití Henry 2–0. Leo Messi 3–0. Sammy Eto’o 4–0. Jean II Makoun 4–1. Juni 4–2. Keita 5–2.

Juninho åkte ut på stopptid, och OL måste nog börja förbereda sig på ett liv utan Karim Benzema och Juninho.

Och sist, i Porto visade Mourinhos gamla lag vad nedärvd cuprutin betyder i den här turneringen. Inga mål, 0–0, och Atleti förstår precis varför man inte har råd att ge bort två mål på hemmaplan. Atleti har inte förlorat en enda match i Champions League, men liksom Rangers (1993) och AEK (2003) vann inte tillräckligt.

Nu är vi framme i kvartsfinal, och Manchester United är där för tionde gången. Här är en lista att kompletera över i natt:

Flest gånger i kvartfinal i CL:
10: Manchester United.
9: Bayern München.
8. Real Madrid.
7: Juventus, Barcelona.
6: Milan, Chelsea.

Over and out.

/Simon Bank