Stor fotbollsdag igår, både för folk i gemen och mig personligen.

Tottenham Hotspur 1, Chelsea 0.

Det fanns en tid under 1990-talet – hela årtiondet, minus två månader – då vi helt enkelt inte kunde slå Chelsea. Det var ju även under den här perioden som jag verkligen formades som Spurs-supporter, så jag har vant mig vid att gå in i de här matcherna fylld av ångest.

Not any more. 5-1-segern 2002 bröt förtrollningen, 2-1-vinsten i ligan hösten 2006 satte definitivt kursen och Ligacupfinalen ifjol begravde spöket en gång för alla.

Numera är jag inte nämnvärt mycket mer orolig för en match mot Chelsea än jag är för en match mot West Ham.

Tell you what. Den här säsongen har alltså inte Spurs förlorat mot någon av de så kallade ”Big Four”. Går vi lite längre tillbaka i tiden har vi inte heller förlorat mot vare sig Arsenal eller Chelsea på fyra matcher.

Happy days.
***
Sedan är det väl lika bra att vi blir av med svenskarna direkt. Mellberg spände ju nacken fint på Olimpico, och Goitom stötte också ner bollen säkert i Sevilla.

Ändå var det ju Ola Toivonen som fick statyetten, efter sin sträckta vrist mot Vitesse.
***
Så. Tillbaka till ligastriderna. Den stora storyn i Europa kom ju från Craven Cottage. Två mål-utvisnings-sekvenser blåste genuint liv i Premier League-brasan igen. Först detta. Scholes blockade nicken från Hangeland, och Man United-dödaren Danny Murphy slog den säkratste straff ni kommer att se på hela säsongen. Sedan hoppade ungerska studsbollen Zoltan Gera in 2-0 – och Wayne Rooney tappade humöret.

Och for the record så vill jag ha sagt att jag tycker att utvisningen på Rooney är en jävla parodi.
***
I England satte även Leighton Baines en fin frispark i David James hörn, Arsenal sprang ner Newcastle hela vägen ner under nedflyttningsstrecket och Rory Delap hade fått tillbaka snärten i kastarmarna i sexpoängsmatchen på The Britannia.

Från de övriga storligorna kan jag rapportera att jag gillade både Cazorlas och Fernandez mål mot Athletic, och att Nedveds volley i Rom var ett underverk i skotteknik.

Men mest av allt undrar vi ju – vad säger egentligen Nicola Legrottaglie om det entusiastiska sättet som Iaquinta gratulerar Nedved på, 10 sekunder in på det här klippet?
***
Annars är ju det här en tid på året då vi börjar bry oss lite mindre om vackra mål – och betydligt mer om nagelbitande strider om ligatitalar i olika hörn av Europa.

Men vafan, varför inte kombinera både och?! Bloggfavoriten Yoann Gourcuff tog Bordeaux förbi Lyon i den franska tabelltoppel – och ifall ni undrar så är det alltså det här som åsyftas när folk tjatar om en ”bra förstatouch”. Men trots Super-Yoann å ena sidan och Kongo-Kim å den andra så är det alltså Olympique Marseille som toppar den franska ligan. 2-0 mot Nantes igår, ukrainske brassen Brandão stötte in det andra.

I Tyskland så blev Hertha Berlin av med den lilla luckan som de ryckt åt sig. Både Wolfsburg och Bayern München vann, och skuggar nu, den där enda lilla poängen efter.

Turkiet ska också nämnas. Det var seriefinal igår – Sivasspor mot Beşiktaş – och den slutade såklart 1-1. Båda lagen var nog ändå ganska nöjda med dagen, i och med att värsta konkurrenten Trabzonspor oväntat föll med 3-2 mot Gaziantepspor.
***
Dagens vad-hände-sen. Vet ni vad jätten Jan Koller gör nuförtiden? Jo, precis som ifjol så sveper han in bollar för Krilija Sovjetov i den ryska ligan.
***
Helgens mål hittills? Ja, ni får välja själva. Var det belgaren Jimmy Hemptes vanvettiga volley i matchen mellan Kortrijk och Club Brügge, 3.20 in på det här klippet?

Eller var det Kenny Cooper Juniors 60-metersslägga för Dallas mot Chicago Fire i MLS-uppstarten?

Your pick.

/Erik Niva