Nä, dags för lite förströelse, va?! Som ni vet så är jag väldigt intresserad av punkten där fotboll möter annan populärkultur – och den här eftermiddagen har jag fått mitt lystmäte.

Först och främst vill jag trumma för den här intervjun, där Frank Rijkaard pratar musik. För den som läser tyska finns här mycket matnyttig information – Rijkaards all time-favoritband är alternativrockarna i Pixies, även om han inte gillar dom lika mycket som Juliano Beletti gillar U2 – men det är först när Rijkaard får frågan om vad han lyssnade på när han firade att Barcelona blivit spanska mästare som jag verkligen hajar till.
– I ett sånt ögonblick vill jag lyssna på något lugnt och mjukt, kanske till och med sentimentalt eller sorgset. Något som hjälper en att gå igenom känslorna en gång till. Ett bra exempel är Nirvanas ”Unplugged In New York”, en väldigt känslosam skiva.
• Och vad lyssnade du på efter att ni vann Champions League?
– Morrissey och The Smiths.
***
Och har vi ändå tagit det geografiska språnget över till norra England kan vi lika gärna ta det kulturella klivet från musik till film.

I morgon har ”Damned United” brittisk biopremiär, den påkostade filmen som närmar sig Brian Cloughs personlighet genom hans relationer till sin assisterande tränare Peter Taylor och Englands förbundskapten Don Revie.

I det här klippet hör ni hur Martin O’Neill – som ju spelade under Clough på 1970-talet – resonerar runt filmen, och enbart hans förmåga att göra det på ett begåvat sätt får honom att växa i mina ögon.
***
”Damned United” har annars fått blandad kritik, och den negativa delen handlar som vanligt mycket om att själva fotbollsscenerna känns ihåliga och orealistiska. Den här Independent-artikeln försöker reda ut varför det alltid blir så.

Sir Alan Parker – ordförande för The UK Film Council – förklarar:
– Every time I’ve ever been asked to do a film about football I say ’no’. It’s an impossibly difficult sport to replicate because football is seen primarily in wide-shot. The excitement unfolds seeing at least four players in one shot. This is very difficult to cheat. The illusion of film is about editing and close-ups. When you watch it for real your periphery vision takes in the whole field or at least the part where the ball is. Close-ups are for action replays. Because you can’t cheat, you can’t insert your actors making the plays. Most importantly, the skills cannot be replicated by actors as they can in boxing or baseball. So the ’on field’ stuff in a soccer movie doesn’t ever work. To tell a dramatic story it’s got to be about the people involved off the pitch.

/Erik Niva