Det är den 1 april – och Alan Shearer tar över Newcastle United.

The Geordie Messiah, part III.

Lösningen känns väldigt kortsiktig, väldigt desperat, väldigt mycket Newcastle – but it just might work. I mina ögon var Newcastle så gott som nedflyttade för ett dygn sedan. De hade inget lag, ingen plan – men en förlamande press över sig och ett sjujäkla tufft spelprogram. Enda chansen att vända fallet mid-air var att spela ut sitt allra sista jokerkort, hoppas att all eufori plötsligt skulle få hela klubben att ena sig på en uppåtriktad våg av sympati.

Kanske fungerar det, kanske inte. Oavsett vilket så var Newcastles klubbledning skyldiga att i alla fall försöka. De hade inget mer att förlora.

Det har däremot Alan Shearer. Att han någon dag skulle bli manager för sitt Newcastle har alltid varit självklart – frågetecknet har kretsat runt tidpunkten, och Shearer själv har framstått som väldigt tajmingmedveten. Så fort jobbet har närmat sig har han alltid distanserat sig. Fel tid, fel läge. Bättre att sitta kvar i Match of the Day-soffan, bjuda på några elementära analyser och vänta tills klockan klämtade in exakt rätt timme.

Hela hans tankesätt har följt en lättbegriplig logik – ända tills i går kväll. Skulle den rätta tiden vara nu?

Ett första managerjobb är ofta avgörande för en ung tränares rykte. Om Newcastle åker ur – och realistiskt sett är det så gott som omöjligt att vända en atlantångare på sex veckor – skulle förmodligen Alan Shearer aldrig få ett riktigt stort managerjobb igen. Då skulle han ha försatt sin enda chans.

Allt det här vet givetvis Shearer, och ska man få ihop tankeekvationen kommer man snabbt fram till att han struntar i förnuftet av en enda anledning: Han inser att hans älskade Newcastle är på väg rätt ner i avgrunden, och känner att hans skyldighet att kasta sin kropp emellan är större än hans egen tränarkarriär.

Det är en irrationell känsla. Men det är just det som gör den till Newcastle Uniteds absolut största hopp.

/Erik Niva