Ja, så blev det då som det oundvikligen varit på väg att bli.

Sven-Göran Eriksson har än en gång fått sparken efter att ha misslyckats med ett kaptensjobb.

Nu ska jag sannerligen inte trumma mig själv på magen och låtsas veta mer än Svennis om hur man slår sig fram ute i den stora fotbollsvärlden – men jag tror mig ändå våga påstå att det finns en skillnad i hur vi tänker när det gäller att närma sig en främmande fotbollskultur.

Svennis har kommit att göra en poäng av att förhålla sig på samma sätt till olika miljöer. Faktorer som arv, tradition, identitet är numera så gott som likgiltiga för honom. Han är en handelsresande i en globaliserad fotbollsvärld, och han tar med sig sin egen modell och sina egna principer vart han än kommer.

Det är ett sätt att förhålla sig, men det är inte mitt. Jag föredrar den sortens tränare som jag skrev om i den här bloggen häromveckan, appropå Rafa Benítez – den sorten som vänder på saken, och i alla fall anstränger sig för att ge sken av att anpassa sig själv efter sammanhanget snarare än tvärtom.

Men så fick det alltså sitt slut, ett av de märkligare kapitlen i boken om svensk fotbolls världserövringar. Själv var jag där i Mexico City när det började, när det fortfarande var augusti 2008 och Sven-Göran Eriksson förberedde sitt landslag för att göra hemmapremiär mot just det Honduras som till sist kom att sänka honom.

Vill ni, så har ni mer läsning om hur jag upplevde historien om svensken i Mexiko de där sommardagarna då allt fortfarande verkade möjligt.
* På plats i fotbollstemplet.
* Beredd inför måstematchen.
* Premiärseger med ett nödrop.
* Begrep du någonsin var du hamnade, Svennis?

/Erik Niva