This is what it’s all about.

När jag försöker förklara vad jag gillar med en viss fotbollskultur så dras jag ofta in i en diskussion om lag, spelsystem och spelare – men det är totalt och fullständigt underordnat. Anledningarna till att jag fascineras är oftast mycket mindre. Det är de där småsakerna som gör en fotbollskultur unik.

Och om vi nu pratar om England – ja, det är mitt fotbollsideologiska hem, även om det inte på något sätt minskar mitt intresse för andra ligor – så förde den här morgonen med sig ett utmärkt tillfälle att exemplifiera vad jag menar.

The football phone-in.

Jag drogs först in i det när jag bodde i England i mitten av 90-talet. Tory-politikern David Mellor ledde Six-O-Six, ett radioprogram på BBC som alla Englands fotbollsfans lyssnade på i bilen när de körde hem från bortamatcher. Dagens händelser diskuterades och debatterades, då fans från alla divisioner ringde in för att kommentera någon händelse runt just deras klubb.

Konceptet har spridit sig med åren, och har fått dussintals efterföljare. Visst finns det radioprogram om fotboll i Italien också – och i Spanien har de en underbar lokal tradition som innebär att spelarna ofta gör liveintervjuer direkt från den mixade zonen över en mobiltelefon – men the football phone-in är ändå väldigt karaktäristiskt engelsk.

Och nu kommer jag till det som är dagens godsak.

Igår morse höll LBC-prataren James O’Brien som vanligt låda runt något aktuellt ämne, och just just den här dagen hade han fastnat för att resonera kring vad uppbrottet mellan Frank Lampard och Elen Rives egentligen säger om dagens samhälle.

Kanske borde han inte ha gjort det. Kanske borde han ha använt en annan ton.

Det dröjde i alla fall inte så värst många minuter innan en högilsken Frank Lampard själv var på tråden. Det var årsdagen av hans mammas bortgång, och han var inte på humör för att stillatigande ta implikationer om att han hade svikit sin familj.

Ni hör ett längre utdrag av konversationen här, ni har hela samtalet transkriberat här och ni hör radioankarets försvarstal här.

Det här var ju ännu en milstolpe i phone-in-historien, förmodligen större än när till exempel Wayne Rooney sms:ade in förklaringar till varför han lämnade Everton till en lokalstation i Liverpool.

Men the big daddy? I mina öron obestridligen fortfarande när en förbannad Jamie Carragher ringer in och deklarerar att han minsann inte accepterar att kallas för ”bottler” bara för att han bestämt sig för att tacka nej till landslagsspel.

/Erik Niva