Man måste uppskatta tajmingen. Parallellt med att Michael Owen går igenom sin torraste och träigaste period i karriären så tycker fastighetsföretaget The First Group att det är en bra idé att göra honom till huvudperson i den torraste och träigaste reklamfilm som någonsin gjorts.

I tio minuter maler ”helikopterpiloten” Owen på om livet i Dubai – och orkar ni se hela vägen till slutet har ni tamejfan gjort en prestation.

Jaja. Det där var alltså en bisak, appropå Owens sorgliga insats för ett än sorgligare Newcastle igår kväll. 0-0 hemma mot Pompey var illa, men insatsen som ledde till resultatet var ännu värre. Efter en halvokej förstatimme väntade vi på en desperat slutforcering. Istället fick vi en slutkvart som var bland det mest deprimerande som St James’ Park någonsin skådat. Newcastle fick inte låna bollen, orkade inte ta sig över halva plan. Pompey höll i den, skapade hörnor, träffade stolpen, dikterade villkor och borde verkligen ha vunnit. Den omtalade hemmapubliken sjönk ner i apatisk tystnad.

Allt tyder nu på att Newcastle blir blott den andra storklubben som åker ur Premier League. Den första – Leeds – har fortfarande inte tagit sig tillbaka.
***
På ”allmän begäran” – några ord om Ryan Giggs också. Det är klart att han fick priset för lång och trogen tjänst, men det är rätt svårt att hänga en jury som består av Premier League-spelarna själva. Tycker nu de att Giggs är en så bra spelare, en så bra kille och en sådan fenomenal fotbollsambassadör att han förtjänar priset – då gör han det också.

Att det handlar just om en Lifetime Achievement Award mer än något annat blev också övertydligt under galaceremonin i söndags kväll.

Det finns några guldkorn här. Sir Alex Ferguson skakar förstummat på huvudet åt minnet av Giggs prick tio år gamla solomål mot Arsenal (8.10 in), men framförallt de rörande bilderna på Dennis Giggs, 72, som åkt upp från Cardiff för att hylla sin dotterson (3.50) och sjunga med när kören sjunger den walesiska nationalsången ”Hen Wlad Fy Nhadau” (7.50).

Dennis Giggs är också en av de som bäst lyckats sätta ord på förklaringen bakom framgångarna, och uppoffringarna som krävs:
– Hans dedikation till sporten har alltid varit fantastisk. Han lever rätt, tränar hårt, dricker inte, håller sig i form. Jag minns när han gick i skolan. Hans mamma skulle åka till Grekland på semester, men han kunde inte följa med, för han hade match med Salford Boys. Och det har gått 17,18 år sedan han firade jul eller nyår – han har alltid match dagen efter.
***
Lite appropå Giggs, lite mer appropå en bloggkommentar, men mest appropå ingenting alls. PFA tog ut sitt Team of the Year – jag svarar med att ta ut mitt lag med Premier Leagues mest underskattade spelare:

Jussi Jääskeläinen
—
Tony Hibbert
Ryan Shawcross
Brede Hangeland
Herita Ilunga
—
Leon Osman
Stephen Ireland
Stilian Petrov
Stephen Warnock
—
Kevin Davies
Peter Crouch

Bänk: Brad Friedel, Maynor Figueroa, Paul Scharner, Danny Murphy, Clint Dempsey, Carlton Cole och… Darren Bent.

Fotnot: I mina ögon kan du i grunden inte vara underskattad i en Big Four-club, och därför har jag sorterat bort kandidater som Árbeloa, Fletcher och (den numera hyllade) Benayoun.

Men annars… vilka har jag missat?

/Erik Niva