All I asked for, really.

Chelsea kom till Barcelona, tog på sig rollen som klassens överstemobbare och skrämde slag på de små bolltrollen i Peps Barça. Nu får vi äntligen se vilken deg de är gjorda av (som de brukar säga i Italien).

Matchen i bildväg här. Lite införtyck här och en intressant historia här.
 
Det som ska sägas om matchen säger jag i huvudsak i onsdagstidningen, men i kortformat är det väl bara att konstatera att Barça borde vunnit med ett par men att Chelsea gjorde en imponerade insats – och att en spansk domare förmodligen hade visat ut ett par, tre gula spelare.

Jag hade inga större problem med att han inte gjorde det. Chelsea spelade stenhårt, men sällan svinigt. Det var hur som helst det elakaste lag en holländare skickat ut sedan Slakten i Nürnberg i VM senast. Alex kapade Messi, Ballack kapade Henry, Alex sänkte Henry, Lampard sänkte Alves och Malouda bråkade med Alves i 90 minuter plus stopptid.

En sjuhelvetes omgång var det, i alla händelser. Och om det var 60-40 till Barça inför matchen är det 50-50 nu.

Saker som kanske inte framgick i tv-rutan:

•Camp Nou tokhyllade gamle CL-hjälten Belletti när han byttes in. Applåder och name-chanting. Gåshud.

•Chelsea hade ett helt okej following som, trots den där vanliga ogina placeringen halvvägs till Jupiter, fick iväg ett Carefree som hördes hela vägen ner till planen under andra halvlek.

•Även om det smällde friskt så var det inte alls samma sorts bataljer som de här lagen hade under Mourinho-Rijkaard-eran. Den här matchen präglades av ömsesidig respekt. Mycket kramar före och efter match.

Svennis-skalan:

Môcke bra:
Xavi – Michael Ballack.

Môcke, môcke bra:
Yaya Touré – Michael Essien.

Môcke, môcke, môcke bra:
Daniel Alves – Petr Cech.

Nu ska vi förstås blicka mot Öarna och semi 2, men innan vi gör det så kan vi spåra vidare i gamla Englands-spår.

Erik Niva har berättat om när Frank Lampard med rak rygg och gott om integritet ringde in till ett phone-in i LBC för att försvara sig mot illvilligt snack om att han, i samband med sin skilsmässa, skulle ha svikit sina barn och varit en dålig pappa.

Ni har dessutom säkert noterat att John Terrys mamma gripits för snatteri.

I lördags var ju Chelsea i östra London för att sno West Ham på derbypoäng. Och… ja, JT och Lamps är ju inte direkt de mest älskade figurerna i den delen av stan. Om man säger.

Så vad hände?

Jodå, det sjöngs en del. Och sen lite till.

Publiken var snällare i Barcelona.

/Simon Bank