Man kan hävda att Alex Song skulle ha stängt ner Andersons yta i förspelet, och man kan kräva att Theo Walcot i alla fall borde försöka anstränga sig för att störa honom. Man kan definitivt tycka att en rutinerad målvakt som Manuel Almunia skulle ha kunnat stöta ut Cristiano Ronaldos frispark.

Det spelar ingen roll.

Den här matchen avgjordes när Kieran Gibbs halkade i den åttonde minuten, den här matchen kommer alltid att bli ihågkommen för att Kieran Gibbs halkade i den åttonde minuten – och Kieran Gibbs kommer alltid att förknippas med det där misstaget som punkterade en Champions League-semifinal.

Killen är bara 19 år gammal, och jag ber till alla fotbollsgudar som finns att han ska kunna komma över detta och bygga vidare på sin hyperlovande karriär.

Egentligen kan jag bara komma på ett någorlunda jämförbart parallellfall från de senaste åren, och det är Scott Carsons. Ni minns väl hur Steve McClaren – The Wally With the Brolly – inför den helt avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien hösten 2007 fick för sig att ställa en helt oprövad kille som nyss fyllt 22 år i målet.

Hela den fotbollstokiga engelska nationen krävde seger. En EM-plats stod på spel. Och i den åttonde minuten fick Niko Kranjčar iväg ett harmlöst skott från 25 meter. Carson lyckades fumla in det.

Faktum är att Carsons misstag egentligen inte var lika definitivt som Gibbs – England hävde sig tillbaka in i matchen, och hade vid ett skede raderat ut blunderns betydelse – men minnet av det har ändå inte bleknat.

Varje gång Carson syns i offentligheten, varje gång han gör en intervju så är det obönhörligen ett ämne som dyker upp. Hur kändes det? Hur kändes det att göra misstaget som kostade nationen sin EM-sommar? I den här The Times-intervjun från ifjol så ger Carson några av svaren:
– I trained the morning of the game and felt great. We were back in the hotel. I looked out of the window and it was absolutely pouring with rain. I thought: ”Great, Sod’s law”.
Och målet?
– People said it was nerves, but I didn’t really feel that way. I look at it and I don’t know how I’ve done it, I don’t know why I’ve done it. I’ll face a shot like that hundreds of times and I’ll throw my hat on it.

Under åren som gått så har Carson långsamt försökt bygga upp sitt självförtroende och sin karriär igen. Hans förre manager Martin O’Neill – som själv spelade framför legendaren Peter Shilton – har givit honom perspektiv:
– I said to him, half-jokingly, after Croatia that I remember Shilton making a big, big mistake in the ’73 World Cup qualifier against Poland. There were terrible recriminations, England not going to the World Cup and Sir Alf Ramsey leaving. Shilts went on to be the best goalkeeper in the world and I’ve told Scott if he has half his career, we’ll all be delighted.

Så hur har det egentligen gått för Scott Carson? Om sagan vore rättvis så vore ju han ju givetvis nu på god väg mot världsdominans – men fotbollsverkligheten fungerar ju inte alltid på det sättet. Carson har inte längre Martin O’Neill som manager. Han fick inte vara kvar i Aston Villa, utan har istället tillbringat säsongen hos särklassiga Premier League-jumbon West Bromwich. Den här säsongen har han hittills släppt in 94 ligamål.

Det är möjligt att Scott Carson egentligen aldrig var tillräckligt bra för att ens komma i närheten av en förnuftigt uttagen engelsk EM-kvalelva, men det är hur som helst lätt att konstatera att hans karriär i alla fall inte gått uppåt sedan det där tragiska misstaget på Wembley. En gång i tiden sjöng uppskattande fans ”England’s Numer One” till honom när han ställde sig i mål. När West Bromwich spelade på White Hart Lane i lördags så hånade Spurs-supportrarna honom genom att skandera ”England’s Number Eight”.

Jag hoppas innerligt att Kieran Gibbs slipper ett liknande öde.
***
Matchen i övrigt ser jag faktiskt ingen större vits med att orda så mycket om. Ett solitt Man United hade förmodligen kontrat in det bortamål de behövde oavsett hur matchen utvecklats, men det får vi aldrig veta.

En sak bara. Misstaget som Roberto Rosetti gör när han felaktigt visar ut Darren Fletcher hade ingen betydelse för vare sig matchen som sådan eller Manchester United som lag. Däremot var det en personlig tragedi för den föredömlige yrkesmannen Darren Fletcher.

Skotten fick aldrig hoppa in i förra vårens Champions League-final. Om nu inte domarsamfundet har kurage nog för att häva den felaktiga utvisningen så får han inte chansen att göra det nu heller.

Han är värd bättre.

/Erik Niva