Ny dag, ny London-semi.

Det tjatas ju mycket om hur mötet mellan Chelsea och Barcelona är en kulturkrock mellan två helt olika fotbollsstilar, och själv älskar jag en statistisk illustration från det första mötet.

Barcelona gillar ju att cirkulera bollen, att hålla den inom laget för att kontrollera matchbilden, och flest lyckade passningar i matchen för två veckor sedan slog följaktigen också mittfältsnavet Xavi Hernández, 88 stycken. Kollegan på innermittfältet, Yaya Touré, kompletterade näst flest passningar på planen, 69 stycken.

Hur var det då med Chelseas mittfält? Jo, Frank Lampard och Michael Essien slog 29 lyckade passningar var, Michael Ballack 24. Faktum är att den spelare som lyckades med flest passningar i hela Chelseas lag var… målvakten Petr Cech, 50.

Det här är inte ett värdeomdöme, utan ett belysande konstaterande.
***
Annars tycker jag väl att ryktet om Chelseas fysiska maskinfotboll är rätt överdrivet, i synnerhet vad gäller underhållningsvärdet. De blå har fått dras med det här ryktet ända sedan José Mourinho kom till klubben, men tittade man närmare på Chelseas matcher mellan 2004 och 2006 märker man att de spelade en oerhört tempointensiv omställningsfotboll, som på många sätt påminner om det spel som till exempel Manchester United spelar idag.

Det bästa exemplet var returmötet mot just Barcelona våren 2005, vilket fortfarande är en av de absolut bästa Champions League-matcher som någonsin spelats.
***
Barcelona har visserligen haft det tungt mot engelskt motstånd de senaste åren – de har inte åkt ur CL mot ett lag från ett annat land på sex år, men har minusstatistik mot engelska lag – men London är ändå en stad med en alldeles speciell plats i klubbmytologin.

Det var ju här ”Dream Team” vann klubbens allra första Europatitel för 17 år sedan, och ex-presidenten Joan Gaspart firade med att bada i Themsen.

Då tvingade Gaspart att ta sig in till stadskärnan hela vägen utifrån Wembley. Nu är det knappt ens 250 meter från Stamford Bridge ner till flodstranden.

/Erik Niva