Nya planer, nya tider.

För tre veckor sen bokade jag en resa till Rom. Jag skulle åkt ner i måndags, hem i går och hinna se en Champions League-final.

Det blev inte så.

Jag åkte ner i lördags, såg Paolinos sista match på San Siro, tog tåget till Rom, såg Champions League-finalen, luktade på en schersminbuske (Yeah, I know some stuff), åt en himmelsk middag på en restaurang som kallade sig ”Abruzzos ambassad”, där allt man betalade för sin tonnarello gick oavkortat till jordbävningsoffren, åt glass på Palma, drack kaffe på Tazza d’Oro, och åkte tåg tillbaka till Milano igen. Och här är jag nu, för att se Zlatan Ibrahimovic avgöra skytteligan imorgon.

Själva omfånget av den bedriften, att han ens är nära, jobbar jag fortfarande med att ta in. Jag hoppas bli klar med det lagom till matchen. Vi har ju kommit dit nu, att det börjar bli dags att summera och runda av.

Själva storanalysen av Chelseas cuptriumf får ni av Peter Wennman vad det lider, här har vi ju alltid varit mer för den kuriösa sidan av sakerna.

Alltså konsteterar vi att gamle Clairefontaine-kungen Louis Saha dyngade in the fastest goal in the history of FA Cup Finals. 25 sekunder, långt före slöfockar som Rob Di Matteo (43 sekunder) och Jackie Milburn (45). 

Därefter konstaterar vi att Drogbas monsternick och Frank Lamps vräkarvänster inte bara var två vintage-mål från två av de tre stora ledarfigurerna i det laget – utan att de också innebar att Guus Hiddink, mannen som allmänt ses som världens kanske främste tränare, vann sin första titel utanför Holland på elva år.

Och är man som de cyniska av oss och tycker att titlar betyder saker så betyder det här att Hiddink cementerar sitt rykte som inte bara urkompetent utan även vinnarkompetent

Norr om gränsen var det 800 grader när Rangers gav sig ut på dubbeldag. De vann med ett fenomenalt dykmål från Nacho Novo, och jag kan inte för mitt liv komma på vilket mål det där är en kopia av. Help a tryin’ man out, will you?

Superinhopparen Nacho har ju annars varit på tapeten i veckan för att ha hållit liv i en gammal Rangers-tradition med värdiga titelfiranden. Ni minns kanske när kroatiske killern Dado Prso drog igång gänget (och särskilt Super-Shota Arveladze) i en finfint klippt variant av Follow, follow (de klipper precis före texten, gissningsvis, skenar in på det sekteristiska spåret) Det är som det är. Dado gillar den sången, helt enkelt. 

Och Nacho? Ja, han hade ju precis som alla andra läst det gigantgreken Georgios Samaras (apropå läktarsånger: He’s Greek, he’s great, he’ll smash your dinner plate, Samaras, Samaras, Georgios Samaras) sa häromveckan, att Celtic var ett bättre lag och att Rangers inte förtjänade att bli mästare.

Nachos svar? En dubbel, och lite hederligt Oh-Ah-Samaras on the podium. 

Annars sitter jag mest och väntar in en helveteskväll med franska nerver (samtidigt som jag ser halvsvensken Lloyd Johansson spela topprugby för Viadana).

Bordeaux ska ta en poäng i Caen för att bli mästare, och tycker ni att det låter enkelt ska ni veta att Caen slåss för livet – och att deras Ligue1-facit på hemmaplan mot les Girondins ser ut så här:

Nio möten. Sju vinster. Två oavgjorda. Noll förluster.

Känn på den.

Men, men, jag tror inte att OM klarar att slå Rennes, och då spelar det ju ingen roll. Bordeaux vinner ligan, Caen åker ur, ASSE överlever om de bara tar poäng mot Valenciennes, och vinner de inte där ska Perrin aldrig mer träna ett lag på den här nivån.

Tycker jag, då. Och vad mina profetior är värda kan vi väl ta och titta lite närmare på (en tradition jag tycker känns rätt ärlig, inte sant?).

Här är mina tips, som de såg ut inför årets Ligue1:

TABELL:

1. Lyon 2. Marseille 3. Paris Saint-Germain 4. Bordeaux 5. Saint-Etienne 6. Monaco 7. Lille 8. Rennes 9. Nantes 10. Nancy 11. Auxerre 12. Sochaux 13. Nice 14. Lorient 15. Le Mans 16. Toulouse 17. Caen 18. Valenciennes 19. Grenoble 20. Le Havre.

FACIT: Fel mästare. Helt rätt ute på topp fyra. Exakt rätt (nu) på fyra lag. Helt fel ute på Toulouse, ASSE, Nantes och Grenoble. Rätt jumbo. Totalt: Godkänt.

 

SKYTTEKUNG:

Djibril Cissé, OM.Given som spets i ett spelande lag. En nöjd Cissé kan fortfarande vräka in mål.

FACIT: Cissé drog till Sunderland i augusti. Insatsen tillbaka. Men jag hade rätt om OM, de gjorde flest mål av alla.

 

ÅRETS GENOMBROTT:

Guillaume Hoarau, PSG. Jag såg honom i ett par matcher med Le Havre i fjol – det finns mål i de där långa benen. Kan bli en sensation om PSG får ordning på laget.

FACIT: Hoarau uttagen i årets elva, och tveklöst årets stora genombrott. Spot on.

 

ÅRETS FIASKO: Nice. Överpresterade i fjol, och har tappat halva laget. Loïc Rémy kan knappast rädda dem från en besvikelse?

FACIT: Jo, Nice är en placering sämre än 2008. Men fiasko? Absolut inte. Helt fel.

 

ÅRETS FÖRST SPARKADE:

Jean-Marc Nobilo, Le Havre. Årets tränare i L2 i våras. Omöjligt uppdrag nu?

FACIT: Nobilo lämnade tränarjobbet i december, men fick stryk med en månad av Roussey i ASSE. Med beröm godkänt.

 

Så, räfst och rättarting färdigt. Nu sätter vi oss och ser Bordeaux svettas.

/Simon Bank