Humor och läktarkultur var det. Och ett par timmar senare: allvar och anti-supporter-kultur.

Jag tänker inte ge mig in för mycket på den där sorgliga Öis-historien, hoten mot tränaren Janne Carlssons hem och familj, mest eftersom hela historien är så totalt fri från komplexitet. Understimulerade fegisar går över gränsen, de har ingens sympatier, frågan är polisiär.

Egentligen vill jag – innan vi går vidare med den vackra fotbollsvärlden – bara lägga till en sak till efterspelet i rödblått:
Hotmännen är inte bara fega. De är dessutom dumma i huvudet.

Om de har sett ens två-tre matcher med sitt lag i år (de såg bevisligen inte Kalmar-Öis på plats) så borde de ju ha sett att Janne Carlsson är fel man att vara förbannad på.

Jag hade inga höga tankar om Carlsson inför säsongen. Hade lite för dålig koll, helt enkelt. Jag såg Öis vara bättre än motståndet i Superettan i fjol, såg kanske två matcher, det var rätt okomplicerat alltihop. Carlsson spelade enkel fotboll, pratade bred göteborgska och hade kavaj. Ungefär så.

I år då? Med Öis på en poäng och halvvägs ur serien redan i maj?

Ja, ser man inte matcherna så tycker man att Janne Carlsson gjort ett dåligt jobb.

Ser man matcherna så är det rätt lätt att konstatera att han gjort i princip allt rätt.

Öis hade en tunn trupp som blev en icke-trupp när deras enda vapen, anfallarna, gick och skadade sig. Med denna icke-trupp har Carlsson gjort rätt val inför i princip varenda match. Han har gett dem en form och en idé som maximerat deras chanser att vinna matcher.

Skulle jag ranka tränarinsatser så här långt i allsvenskan så hade jag, med stor överraskning, rankat Janne Carlsson närmare toppen än botten.

Inte för att det betyder något – även om han hade skickat ut sitt lag i en 1-1-8-formation och spelat Gameboy på bänken så hade han inte förtjänat att se sin familj hotas av mösskillar som har så tomma liv att de måste hata sönder andras.

Ville bara ha det sagt.

Så tillbaka till något vi gillar mer. Inte Tim Wiese den här gången, fast nästan. Om vi nu ska gå in i den stora hejdå-helgen (Hyypiä, Maldini… Newcastle?) efter just den här veckan så känns det som att vi ska göra det med att knyta ihop Werders universum.

Uefa-förlusten var förstås tung, men eftersom det är läktarhumorvecka här i bloggen så tänkte vi följa upp semifinalen istället.

Ni minns förstås Die Papierkugel der Entscheidung, den där lilla pappersbollen som låg bakom Werder Bremens 3-1-mål mot arvfienden Hamburg i den andra Uefa-semifinalen. I vår eviga vad-hände-sen-ambition ska vi förstås berätta om pappersbollens vidare äventyr.

Den togs alltså om hand av Sat1, och auktionerades ut över E-Bay. Priset stannade vid finfina 4510 euro, pengar som gick oavkortat till ett barnsjukhus. Och i Bremen har man frossat i pappersbollseufori.

När de mötte HSV igen (för fjärde gången på ett par veckor) i ligan arrangerade de förstås ett speciellt litet tifo.

Om ett par timmar joggar Werder ut på en plan i Wolfsburg för att avgöra Bundesliga, åt ena eller andra hållet. Därför tar vi tillfället i akt att gratulera klubben för en av årets bästa läktaraktioner. Och att gratulera Matthias Seidel, som just köpt ett ihopknycklat pappersark för 50 000 kronor.

/Simon Bank