Efter ett par splittrade dagar är bloggen tillbaka på banan.

Eller, egentligen ligger det väl närmare sanningen att säga att bloggen mest legat hemma och grottat ner sig i the Guardians superläsning om de sju dödssynderna.

Och på tal om synder så har äntligen dominobrickorna börjat röra sig där ute.

Pedja Mijatovic får kicken av Real Madrid, exakt elva år efter att han gjorde målet som gav klubben dess sjunde Europacuptitel. AS utropar Michael Laudrup till ny tränarfavorit i Real Madrid. Leo Messi säger nej (eller kanske inte, det beror på vem man frågar om det är en anka eller inte) till ett bud på 1,5 miljarder från Manchester City. Och i Frankrike är det tränarroulette (Ricardo lämnar Monaco, Le Guen lämnar PSG, Gerets lämnar OM, Antonetti lämnar Nice, Lacombe lämnar Rennes).

Om den franska karusellen på sätt och vis är obegriplig – i stort sett alla tränare som lämnar har gjort bra jobb, och mordet på Le Guen i PSG är skandalöst – så är händelserna i Italien lättare att förstå sig på.

Inte för att jag gillar dem, men ändå.

Inter går, på klassiskt storklubbsmanér, in och köper färdigt och kvalitetsstämplat från Genoa – Motta och Milito skriver på, och det är så förbannat sorgligt. I år spelade Grifoni Serie A:s modernaste, snyggaste, charmigaste, snabbaste fotboll. I höst blir Milito och Motta spelare i mängden i en svartblå vinstmaskin. Jag är inte ens säker på att Inter tjänar på det, och serien gör det definitivt inte.

Och så Juventus, då.

Att Ranieri får lämna är inte ett dugg överraskande, the Tinkerman har blivit en perfekt transition manager, en kvalitativ tränare du ringer in när allt är kaos, som ordnar och lugnar ner och når fina resultat. Som han gjorde i Parma, som han gjort med Juve. Nu vill Juve ta nästa steg, och då behövs en annan tränarprofil.

Det chockartade är ju bara formen för farvälet, som är väldigt olikt gamla den gamla Juve-stilen. Det säger Grandmaster Moggi också.

Lo stile Juve innebär inte att man sparkar tränare med ett par veckor kvar av säsongen. Och egentligen inte att man, med italienska mått mätt, sparkar tränare särskilt ofta alls. Som en fin liten avslutning på resonemanget kan vi njuta lite av en lista jag hittade på en kroatisk nyhetssida för ett par månader sen, i samband med att de skärskådade ledningarna i Dinamo och Hajduk.
I all enkelhet – så här många tränare har storklubbarna omsatt genom åren. Lite säger det om hur välskötta de är, inte sant?

 1.  Celtic (sedan 1897) och Bayern (sedan 1965 års Bundesliga), totalt 16 tränare.
 2. Liverpool (1892) och Rangers (1873), 17 tränare.
 3. Manchester United (1878), 20 tränare.
 4. Arsenal (1886), 23 tränare.
 5. Lyon (proffsklubb sen 1950), 24 tränare.
 6. Chelsea (1905), 29 tränare.
 7. Real Madrid (1902), 42 tränare.
 8. Ajax (1900), 44 tränare.
 9. Juventus (1923), 47 tränare.
 10. Barcelona (1899), 59 tränare.
 11. Milan (1900), 65 tränare.
 12. Inter (1909), 70 tränare.

Och för att inte söla bort den kroatiska poängen:
Zdravko Mamic, Dinamos vicepresident (ni hittar honom i Guardian-knäcket, under rubriken ”girighet”) sparkade femton tränare på nio år. Hans motsvarighet i Hajduk, Branko Grgic, skickade iväg lika många på sju säsonger.

/Simon Bank

PS. Och innan ni frågar: Jesus Gil omsatte sexton tränare på sexton år. I en klubb som tidigare haft tolv tränare på 65 år. Och i Auxerre var Guy Roux huvudtränare i lite drygt tvåhundra år.