Ibland får man prioritera. Wolfsburg var naturligtvis stället att vara på idag, men istället spärrade jag in mig själv i ett flygplan medan Bundesliga avgjordes.

Inte för att hålla mig undan, utan för att komma fram. I eftermiddag gör världens genom tiderna störste fotbollsspelare sin sista hemmamatch, och då vill jag vara där och göra något jag aldrig gjort förut, under 20 år i det här yrket:

Jag ska ställa mig upp på och applådera.

I väntan på det får ni nöja er med en sammanfattning av den där spelarkarriären i söndagstidningen – och en sammanfattning av dagens händelser här.

Eftersom jag sitter med en uppkoppling bestående av två koppartrådar och en sån där romersk gladiatorshatt så nöjer vi oss med det allra, allra viktigaste:

 

Bundesliga är väl där vi börjar. Felix Magath – tränare, sportchef, manager, diktator, motivator, pappa och Gud Fader själv i Wolfsburg – inledde ju veckan med att ge en tv-intervju ståendes på Rathaus-balkongen i München (ni vet, stället där Bayern brukar fira sina guld).

– Bayern har allt i sina egna händer. En seger mot Stuttgart räcker ju för att säkra andraplatsen…, myste han.

Och som vanligt den här säsongen så hade Herr Magath helt rätt. Vargarna lekte hem ligan, och alla hans tre guldspelare gjorde mål. Passningsgeniet Misimovic bestämde sig för att dunka in ett mål på egen hand istället, skyttekungen Grafite avgjorde med en styrning – och Edin Dzeko avslutade kalaset med att dyka in 5–1.

Bara det att jag ljög när jag skrev att han avslutade kalaset – för det hade ju bara börjat.

På annat håll löste alltså FC Ribéry det här med andraplatsen. Mest tack vare att Franck själv smekte fram van Bommel till 2–0. Champions League nästa. Men ingen balkong.

 Sista omgångens sämsta försvar? Hmm, Leverkusen såg väl inte helt vattentätt ut mot Cottbus. Inte för att det räddade östtyskarna, men ändå.

Ja, och så förtjänar ni förstås att se Carlos Eduardos fullblodsfrispark mot Felix Magaths nya gäng. 

 

BREAKING NEWS: Jag ska be Leverkusen om ursäkt. Deras försvar var inte alls dagens sämsta.

Så här gjorde Spartak Moskva mot Amkar i ryska ligan. 

Och sen gjorde de om det igen. 

 

From Russia to the Rifle. Walter Pandiani sänkte Barça B på Camp Nou, och gav bask-Osasuna chansen att hänga kvar.

Villarreal derby-demolerade Valencia. Och Diego Forlán tog ett järngrepp om Pichichi-titeln med ett strålande hat-trick i Bilbao. 

 

Ska vi nu hålla oss till de opportunistiska skyttekungarna, samtidigt som vi tar oss över gränsen och in i Frankrike, så är det väl bara att konstatera att Monsieur Gignac de Toulouse är en av de märkvärdigaste vi sett. I går gjorde han sitt 23:e och sitt (fullkomligt fantastiska) 24:e mål för säsongen. Alla mål utom ett har han gjort med högerfoten.  

Från Hexagonen kan vi annars rapportera att Nantes åkt ur igen, vilket borde vara omöjligt med den klubbens resurser.

Afolabi fick sparka ut dem den här gången. 

Och så ska vi buga oss i allra djupaste vördnad för en liten, stor artist. Juninho (nanananana) Pernambucano (nanananana) tog farväl (?) till Stade Gerland igår, efter en makalös karriär.

Finns det någon import som betytt lika mycket för någon klubb någonsin? Cantona? Juni kom till Lyon för åtta år sen, ledde dem till sju raka titlar och en plats bland de stora i Europa. Han har gjort 44 frisparksmål – och i går väntade hela Lyon på två avgörande saker.

Det ena var garanterat – att de skulle få hylla Juni.

Det andra var tveksamt – om han skulle få göra sitt hundrade mål.

Och det är klart att de fick.

Och det är klart att han gjorde.

Merci pour tout, maestro.  

 

Och innan vi ger upp den här natten ska vi berätta att Bordeaux kommer att bli franska mästare nästa helg, de leder med en mil in på upploppet, och det är Marouane Chamakhs Kennet Andersson-kvalitéers förtjänst. 

Så. Nu laddar vi för nästa stora avsked. Vem vet, vi kanske till och med får se nåt som är värre än the worst thing Paul Merson’s ever seeen in football. Ever. In the history of the game.

/Simon Bank