Precis som väntat lekte FC Barcelona hem det här.

Äh, jag skojar. Vi var ju överens om att matchen skulle se ut som den såg ut tills Iniesta hittade en meter att passa på, tjugo meter att springa på, och en kamerunare att ge bollen till.
Att sitta ner efter sådana här matcher är att känna sig som Tom när Jerry har kört över honom med en bulldozer (det är Tom som är katten, va?). Man är tom och full samtidigt, manglad av intryck och något slags märklig euforisk melankoli.

Jag skriver om Barça och Pep till tidningen, om hur svårt det är att veta var det ena börjar och det andra slutar. Men det finns små bitar man inte får plats med, som alltid.

En enda sak överraskade mig när laguppställningarna kom, och om jag kunnat mer om Pep hade det inte överraskat mig. Jag syftar då inte på vänsterbacksplatsen eller ens på att Messi klev in i planen och spelade centralt (vilket väl egentligen vann matchen åt dem).
Jag syftar på platsen allra längst ut på bänken.

I näst sista omgången av ligan, mot Osasuna, när allt redan var avgjort och allt handlade om att vila rätt spelare och låta rätt spelare lira, då bestämde sig Pep Guardiola för att ge en chans åt en knappt 17-årig mittback. Marc Muniesa är född i Katalonien och han har länge setts som en supertalang. Klubben var till och med lite orolig att han skulle bli en ny Cesc, en ny Piqué. Chelsea hörde sig för, men mer blev det inte.

Nu satt Marc Muniesa på bänken i en Champions League-final. Det säger en del om Peps ledarskap, om hans tro på de egenutbildade spelare – men det säger också en del om hur han ser på misstag.

Muniesa kom nämligen in mot Osasuna, han fick chansen efter 52 minuter. 29 minuter senare fick han rött kort.

Det mesta och det bästa sätter vi tänderna i i tidningen i morgon. Analysen var enkel – United krossade Barça första tio, men kunde inte resa sig efter chocken vid 0–1. Varken mer eller mindre än så. Messi var bäst, Xavi och Puyol imponerade. Pep kallade United ”världens bästa lag” efter matchen, men då är Barça bättre än bäst.

De små pojkarna har blivit stora.

Både han.

Och han.

 

Gud, vad fint det var.

/Simon Bank