Det är 25 år sen det spelades europacupfinal här senast. Totti drömde att det skulle bli Roma–Liverpool igen, men Totti är världens naivaste underbaraste romantiker så han fick fel.

Jag har också fastnat i historien. Under en dag som är en enda stor karta över rörelser framåt, mot Match, Avspark, Upplösning, så har jag konstant fastnat med blicken nitad bakåt.

Det är inte mitt fel.

Den förste Paul Scholes fick syn på när han joggade in på planen för det där dagen-före-match-passet var en 43-åring som ser ut som 26. Teddy Sheringham stod på läktaren, skrek ”Scholesy!”, pekade på bröstet, och fick the Ginga Ninja att försöka nå fram med en crossboll.
Bollen landade femton meter för tidigt.

Idag är det på dagen tio år sedan Teddy vände mot Bayern München i Barcelona, och jag tänkte på att Scholes var avstängd den gången, och jag tänkte på det som Sir Alex sa nu:
– Vi är bra på att göra saker först av alla.

Han menade the treble från 1999, och syftade på att inget lag hittills försvarat en Champions League-titel.
Sedan kom Pep Guardiola in, och Ronald Koeman och Hristo Stoitjkov kom fram och kramade om honom, och de stod och pratade väldigt länge och såg ut som små pojkar som blivit alldeles för stora. Och jag tänkte att det är nästan på dagen 17 år sedan de vann en Europacup-final ihop.

Och jag tänker på de där fantastiska bilderna av när Barça slog ut IFK Göteborg 1986, hur Pep Guardiola var bollpojk och sprang in för att krama sina hjältar.

Och jag tänker på att Sir Alex coachat sitt lag i 153 Champions League-matcher.

Och jag tänker på att Pep bara coachat i 13.

Och jag tänker på att det är 30 år sen Sir Alex gav sig ut i Europa första gången, med Aberdeen.

Annars har jag mest njutit av att sitta och se världens två bästa fotbollslag jogga runt och känna in det ovanligt uppräschade Stadio Olimpico. Jag saknar fortfarande Decos och Ronaldinhos uppvärmning, när de stod och drog 50-meters crossbollar till varandra utan att släppa ner bollen på marken, men Barça har börjat med en ny passningslek som roar mig.

En cirkel med kanske tio spelare runt, och två som jagar i mitten. Ett tillslag, väldigt små ytor, och det roliga är att målet är att spela – tror jag – 20 passningar utan avbrott. När de lyckas plockar siste mottagare upp bollen med händerna – och så applåderar alla i cirkeln de två förlorarna i mitten.

Jaja. Jag tror i alla fall att United spelar med Anderson istället för Fletcher, Ji-Sung Park och Giggs runt honom och Rooney överallt. Barça känns väl rätt solklart, med undantag för vänsterbacksplatsen. Jag säger Keita, men det kan förstås lika gärna bli gamle Sylvinho (vilket, för första gången in the history of the world and everything else, låter lite tryggare).

Spelarna jag unnar hjälterollen, i tur och ordning:
1. Scholes.
2. Carles.
3. Rooney.
4. Messi (for Paris).
5. Xavi.
6. Iniesta.
7. Giggs.
8. Ji Sung Park (för att höra alla koreanska journalisters frågor efteråt)
9. Bojan (om han nu ändå får vara uppe så sent så…)
10. Berba… äh, skojade bara.

Nu ska jag skalla kudden och drömma om matchen. Jag gjorde det i natt också. Den slutade 4-2 till… Malmö FF.

Det är inte bara Rolle som drömmer att MFF gör mål, och det är inte bara jag som bär med mig historien runt i Rom. I kväll kommer ni att få se en fantastisk snygg koreografi i Uniteds curva sud.
For Sir Matt, står det.

/Simon Bank