Erik Niva får reda ut fenomenet med ett totalt ointresserat Spanien, som fick oss att undra om framtiden ser ut precis som dåtiden, med ett ineffektivt, orörligt bollrullande La Furia Roja som inte brydde sig om så socialistiska fenomen som arbete och lojalt löpande.

Här tänker jag istället ge mig in i en diskussion om de gemensamma barn som svensk fotboll har med il calcio.

Jag skriver i midsommartidningen om hur Jörgen Lennartsson hängt med Franco Ferrari, mannen som basar över världens främsta tränarakademi, Coverciano, halvannan mil utanför Florens. Jag vill mena att det säger en del om en samsyn i Italien och Sverige på utbildning som något fullkomligt nödvändigt.

I Italien yttrar det sig i ett totalt intellektualiserat tränarskrå, som är det bästa i världen eftersom de tror att varje litet område är värt samma omsorg. Alla som någon gång besökt en god italiensk restaurang i, låt säga, Rom, eller en italiensk skräddare i, låt säga, Genoa, eller en chocolatier i, låt säga, Turin, vet hur en italienare ser på sitt hantverk.

Det är som Arsène Wenger sagt om japaners work ethic, att om något är värt att göra så är det värt att göra ordentligt. Oavsett om det handlar om att plocka upp en använd pappersservett i en hotellkorridor eller om att fatta avgörande regeringsbeslut.

I Sverige har man spottat på bildningstanken, på GIH och positivismen. I Italien omfamnar man den.

Hur som helst, där finns en länk mellan Lennartsson och Pierluigi Casiraghi.

Jag gillar det synsättet. Men jag kan också se att det har sina baksidor. En av dem är att spelare ställs under extrema kunskapskrav. Ni vet ju att ingen svensk spelare (om han inte råkar vara en extrem, extrem talang) går in i en svensk startelva innan han fyllt 23. Och det är precis likadant i Italien.

Man tror att fotboll kan förstås, att det är ett arbete som kräver sin utbildning och sin erfarenhet, att toppfotboll inte skiljer sig så mycket från att laga skorstenar på 180 meters höjd.

Man skickar inte upp en liten jävel som aldrig varit där förut.

Under säsongen som gick hade ganska exakt dubbelt så många unga (U21-kvalificerade) spanska spelare viktiga roller (spelade minst hälften av matcherna) i La Liga jämfört med hur många italienska talanger som hade samma roller i Serie A.

Jag frågade Casiraghi om det igår, och han hade en ganska tydlig bild både av hur det varit och hur det kommer att bli.

– Något har ändrats, sa han. Italiensk fotboll är inne i ett avgörande skede, särskilt med de svårigheter vi varit i. Jag tror att många stora klubbar kommer att lita på att unga spelare kan förändra situationen I år har Inter använt Santon, i fjol använde de Balotelli. Men de unga får inte samma chanser som i andra länder, hos oss ses en spelare som är 23, 24, 25 fortfarande som ung. Cassano är 27, men ses fortfarande som en ung spelare. Men jag tror att det är på väg att ändras.

Italien har hamnat efter, och vänder sig kanske till ungdomen för att hitta tillbaka, för att hitta vägen framåt. Tack vare Gasperini har de fått unga ledare som Criscito och Bocchetti, för att ta två exempel.

Och Sverige?

Vi har våra egna kriser, med ekonomi och publik. Och det har aldrig funnits så många, unga spelare i nyckelroller som det finns nu.

Inget ont som inte… och så vidare.

Och snart är det match, mellan den här turneringens två bäst utbildade lag. För en gångs skull känns det viktigt att båda på något sätt vinner.

/Simon Bank