När Astrid Lindgren åldrades hade hon en speciell telefonrutin. Hon pratade med sina systrar Ingegerd och Stina varje dag, och varje gång de ringdes så inledde de samtalet på samma sätt:

– Döden, döden.

De sa så för att ha klarat av det, så kunde de ägna sig åt andra ämnen istället, för att slippa tänka mer på döden just då.

Och vad har det här med nåt att göra nu då? Jo, jag har fastnat i tidens obarmhärtiga ticketitackande, eftersom det ju inte går en dag utan att stora fotbollshjältar säger hejdå och påminner oss om att allt närmar sig slutet.

Nedveds, Maldinis och Figos farväl var ju fina, men just nu tänkte jag visa på hur det också kan se ut när stora hjältar tackar för sig. Allt enligt den sydamerikanska fotbollens grundmaxim ”Less is a bore”.

I tisdags spelade el Matador sin sista fotbollsmatch. Marcelo Salas, den gamle Universidad-, River-, Lazio- och Juve-ikonen (ja, kanske inte så mycket Juve) la ner karriären i vintras, men nu skulle han buga inför publiken. Och han gjorde det i Pink Floyd 1982-stil. Estadio Nacional bokades och inget fattades.

Två lag, med stjärnor som Zamorano, Montero, Trezeguet, Ortega, Almeyda, Francescoli? Check.
60 000 åskådare? Check.
Raketer? Check.
Alla spelare på planen i tröja nummer elva? Check.
Direktsändning i rikstäckande tv? Check.
Hat-trick av Salas? Check.
Gigantisk hyllnings-banderoll… Check.
…som ersätts av ett otroligt bengaltifo som formar siffran 11? Check.
Helsidor och gigantiska rubriker i tidningarna? Check.

När spekatklet var över blinkade ”Adiós Matador” i eldskrift från svarta tavlor, en stor hjälte sjönk ner på knä en sista gång, kramade om sina döttrar, grät en skvätt, tackade publiken och påminde oss om att ingenting är för evigt och alltid.

 

När jag och Erik Niva lägger ner den här bloggen är vi inne på att arrangera något liknande.

Döden, döden.

/Simon Bank