Till sist så hoppade jag i alla fall upp i den sydafrikanska sadeln och skrev några rader om Confederations Cup.

Kul final, kul amerikanskt lag – men i allt fundamentalt likafullt inte min turnering. Men fem små episoder tar jag i alla fall med mig:

* Champagne-Charlie
Spanien var en enda seger ifrån att slå världsrekord i landslagsfotboll. Då klev harpunen från Hammarby in i handlingen. Det här bicycletaförsöket får illustrera USA:s otroliga turnering, och den där underbara amerikanska idrottsattityden som alltid håller lågan levande. Efter matchen stod sedan Davies och gjorde intervjuer där han berättade om hur Puyol och Pique ”genom hela matchen pratat om hur rädda de var för min snabbhet”.

* Elefantkyrkogården
Andrea Dossena styrde in bollen i eget mål, Italien släppte in tre mål på en enda halvlek och om det nu fanns minsta tvivel före turneringen så är de borta nu. Världsmästarna finns inte längre. Italien måste generationsväxla och de måste göra det nu. Men till vad? Det är frågan som vare sig jag, Gianluigi Buffon eller Marcello Lippi kan svara på.

* Walk Like an Egyptian
Alltså, jag vet ju inte exakt vad som hände på spelarhotellet efter att Egypten slagit Italien – men på ett eller annat sätt verkar det ju ha varit ett sjujävla party. En prostitutionsskandal? En medieskandal? Äh, jag följde spektaklet på tillräckligt behörigt avstånd för att tycka att det bara var en sån där underhållande absurditet som ingen fotbollsturnering som spelas i Afrika ska vara utan.

* The Thunder
Det gjordes ju en hel del rätt vackra mål under turneringen, men det är bara ett som jag kommer att minnas om tio år. Katlego Mphela – som för övrigt är lagkamrat med gamle HIF:aren Thando Mngomeni i Mamelodi Sundowns – drog iväg en 30-metersmissil som genuint tillhör de grymmaste frisparkar jag sett.

* The Trumpet
Den där satans vuvuzelan.

Nu hoppas jag att det här tåget har mig framme i Malmö snart.

/Erik Niva