Ni begriper vad det här var, va?

Ni inser vad ni just har sett?!

Istanbul. Det här var Istanbul.

Champions League-finalen 2005 mellan Liverpool och Milan är numera allmänt erkänd som den allra bästa fotbollsmatch som någonsin spelats, alla kategorier.

Ni har just sett en repris. En inverterad repris som inte riktigt räckte ända fram, okej, men lik förbannat en repris.

Visst, det här var ingen Champions League-final, det var inte ens någon a-landskamp – men det var en semifinal mot England i ett U21-EM på hemmaplan och det är jävlar i mig inte att förringa.

Och exakt hur ska jag kunna hitta förklaringen till det, om jag så finkammar precis hela mellanrummet som skiljer himmel från helvete? Hur ska det någonsin gå att begripa hur ett svenskt landslag inte bara kan bygga anfall som ett helt, halvt Soanien – och hur ska det överhuvudtaget kunna bli möjligt att förstå att vi plötsligt skickar ut ett gäng gultröjor på planen som har hela Europas största vinnarhuvuden?

Jag har ju försökt följa det här landslaget under tiden som det vuxit fram. Jag har hört Lennartsson och Söderberg berätta om sin filosofi, sina trygghetsövningar, sina grupputflykter och sitt harmonisökande. Räcker det för att förstå? Givetvis inte.

Det som har hänt under de här soliga västkustsveckorna är ett sånt där fenomen som vare sig går att förstå eller förklara, en sån där övernaturlig kraft som… ja, vafan – kärleken. En grupp har klickat på ett sätt som gör att den vuxit och vuxit och vuxit tills den över huvud taget går att stoppa.

Sverige gick inte att stoppa den här dagen heller. Sverige förlorade inte den här matchen.

Det var England – och friskusen Joe Hart – som till allra sist lyckades begrava sina värsta demoner.

Likafullt är vi fortfarande ett helt fotbollsfolk som fått en hel uppsättning nya hjältar. Under det sorgliga VM-kvalet har svensk fotboll varit på väg rätt ner i en ny istid – de här spelarna har ställt sig framför den med solkanonen redan innan inlandsisen hann börja lägga sig.

***

Jag har egentligen bara två negativa synpunkter, och jag kommer inte vara ensam om dem. Varför har vi inte lärt oss att försvara defensiva fasta – och var i hela helvetet var spelare som Toivonen och Harbuzi under straffläggningen? Stämmer det som det sägs – att de själva valt att inte slå – så borde någon ha sagt åt dem att det inte var ett alternativ.

***

Betyg?

Johan Dahlin ++
—
Mikael Lustig +++
Rasmus Bengtsson ++
Mattias Bjärsmyr +
Emil Johansson ++
—
Rasmus Elm +++
Gustav Svensson ++++
Andreas Landgren (45) +
Martin Olsson (45) +
—
Marcus Berg +++++
Ola Toivonen ++++

Avbytare: Labinot Harbuzi (45) +++, Guillermo Molins (45) +++.

***

Och målen? Jodå, målen.

Här har ni alla de – fenomenalt högkvalitativa – svenska spelmålen i ett svep. Straffarna återkommer vi till när vi hämtat oss lite.

Nu ska vi ha fram en finalmotståndare också. Ärligt talat känns det rätt mycket som att det kvittar vilket just nu.

/Erik Niva