5–1. Bulgarien 2004 Style.

2004, om ni minns, var sommaren då ett svenskt landslag senast gjorde fem mål mot ett östlag i en EM-premiär. Det var också sommaren då Vitryssland senast spelade U21-EM, och sommaren då de så småningom slutade trea i en grupp där de två topplatserna gick till…
…Italien och…
…Serbien.

Äh, jag vet faktiskt inte varför jag letar efter otäcka mörkertecken en dag kväll natt som den här, när dimman över svensk landslagsfotboll lättat. Egentligen är det ju en sån dag kväll natt när till och med de lite negativa punkterna känns som löften.

Ola Toivonen fick inte med sig särskilt mycket, inte Emir Bajrami heller – men det kan man ju precis lika gärna se som outnyttjat kapital inför de väldigt mycket tuffare uppgifterna som väntar.

Jörgen Lennartsson (som med superb ackuratess fullföljer den svenska förbundskaptenstraditionen med en, eh, lätt begränsad engelska) inledde presskonferensen med att tillägna ”de allsvenska tränarna” segern.
– Det är dom som fått fram de här talangerna, som jobbat med dem varje dag på träningsplanen, sa Lennartsson.

Det var snyggt gjort, en kväll när han kunnat sätta sig själv i centrum och förtjänat det. Med en erkännandets nick mot IFK Göteborgs modiga ungdomssatsning (Berg, Wernbloom, Svensson) känns det annars mer rätt och lätt än någonsin att presentera dagens Svennis-skala:

Môcke bra:
Rasmus Elm.

Môcke, môcke bra:
Pontus Wernbloom.

Môcke, môcke, môcke bra:
Marcus Berg.

När vi styrde ut från Malmö, mot basen i Helsingborg (och ett medelklasshotell, på andra sidan gatan från Erik Nivas bekymmerslösa lyxtillvaro med guldkranar, regnskogsdusch och veganfrukostar), stannade vi till lite snabbt för att få oss en bit mat. Innan maten kom hade mannen i kassan två frågor:
1: ”Hur gick matchen?”.
2. ”Fick Labbe spela?”.

Det fick ju Labbe. Labinot Harbuzi kom in med tio kvar, till kvällens största jubel, medan Andreas Landgren buades ut när han kom in. Det är tufft att vara helsingborgare i Malmö, som Roland Nilsson brukar säga.

Samma sak noterat i bild, från mixed zone:

Labinot håller hov.

Landgren håller låg profil.

Från samma mixade zon kan jag avslöja att yttre och inre hierarkier lever och har hälsan även i U21. Sålunda räcker det att slänga ett halvt ögonkast mot två små väskor för att se vem som är vem. För att göra det lite roligare kan vi sammanfatta det som ett grundskoletest i fotbollsstjärnekunskap. I all enkelhet: Para ihop rätt stjärna med rätt väska:

1. Kalmar-stjärnan Rasmus Elm.
2. Premier League-stjärnan Martin Olsson.

A. Louis Vuitton-necessär.
B. En gympapåse i nylon.

Äh, det var väl för enkelt. Den dag Rasmus Elm kryssar runt med Louis Vuitton-grejer och diamant i örat är samma dag som Rio Ferdinand klär sig i kvinnokläder.

Oh, Blimey.

/Simon Bank