På allmän begäran – eller rättare sagt på chefernas begäran – ett tillfälligt avbrott i blogguppehållet.

Sverige förlorar för första gången någonsin en tävlingsmatch mot Danmark, och det är bara att konstatera att om det nu ska gå åt helvete – då ska det göra det med symbolik.

* Kim Källström slår bort en straff på ett sätt som stinker missade mästerskap. Enda chansen för honom att påminna mer om Kennet Andersson mot Österrike hade varit om han hade haft gula skor.

* Svensk fotbollshistorias mest funktionella fotbollsspelare – en spelare som verkligen definierar hela Lars Lagerbäck-erans sätt att göra guld av gråsten – står för en av svensk fotbollshistorias minst funktionella aktioner. Mikael Nilsson för en plötslig övertro på sin egen tekniska förmåga, och Thomas Kahlenberg får öppet mål.

* Henrik Larsson saxsparkar en boll över från fem meter, och ser under hela matchen också ut som just den 37-årige allsvenske anfallaren som han faktiskt är. Naturligtvis finns det saker som är väldigt mycket viktigare än fotboll – och ikväll går alla sympatier till Henrik Larsson och hans familj – men när nu Larsson springer ut på planen så kommer hans insats ofrånkomligen också att bedömas. Och den var långtifrån bra.

***
Matchbilden i stort då? Jo, Sverige led verkligen ofantligt mycket av att Anders Svensson inte kunde spela. Nu tappade vi förmågan att spela bollen genom det centrala mittfältet, och det fick negativa effekter på precis hela laget.

Kim Källström blev återigen överambitiös i sina försök att axla kreativitetsmanteln, och sjönk ner i en felprocent som bara steg och steg. Zlatan Ibrahimovic blev tidigt frustrerad när han inte fick bollarna han ville ha, och droppade ner i precis de sällsynta ytor där han blir så gott som ofarlig. Henrik Larsson föll ut för långt på kanterna, så att vi i stort set helt saknade närvaro inne i straffområdet.

Och så hade vi förstås en vänsterback som tycktes totalbedövad i sin vänsterfot.

Det kommer att heta att vi skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen – och det gjorde vi – men det är ett resonemang som saknar betydelse.

Vi har ett på pappret bättre fotbollslandslag än vad Danmark har. Ändå klarade vi inte av att styra matchen som vi ville. Det berodde till stor del på slumpmässiga misstag i avgörande situationer, visst – men det berodde samtidigt också på en matchplan som inte höll hela vägen och enskilda prestationer som var sämre än de borde varit.
***
Med det sagt – på förhand har det hetat att Danmark har sämre enskilda spelare än de tidigare haft, och att Sverige å andra sidan har vaskat fram en ny generation med större individuell skicklighet än tidigare.

Jag har själv torgfört den åsikten – och jag vidhåller att den är korrekt – men med det inte sagt att förvandlingen är fullbordad. När laguppställningarna blev definitiva kunde vi konstatera att Sveriges startelva innehöll två spelare från Europas tre stora ligor (Ibrahimovic och Mellberg). Danmarks innehöll sju (Sörensen, Agger, Kjaer, Jacobsen, Poulsen, Jörgensen och Bendtner). Totalt sett finns det fortfarande fler bollbekväma fotbollsspelarei Danmark än i Sverige, och den här kvällen var det en sådan skillnad som gav utslag.

**
Spelarbetyg?

Andreas Isaksson ++
Mikael Nilsson +
Olof Mellberg ++
Daniel Majstorovic +++
Adam Johansson +
Christian Wilhelmsson +
Daniel Andersson +
Kim Källström ++
Rasmus Elm +++
Henrik Larsson +
Zlatan Ibrahimovic ++

***
Och bara för att göra kvällsmörkret riktigt komplett – precis alldeles nyss kom så också beskedet att Bruno Alves forcerade in ett sent segermål för Portugal i Tirana.

När vi sammanfattar gruppspelet sent i höst är risken att det målet visar sig vara väl så tungt som Kahlenbergs dolkstöt på Råsunda. Resten av Sveriges kval handlar ju om att säkra andraplatsen, och den uppgiften ser nu så oändligt mycket svårare ut än den gjorde före det portugisiska målet.

***
I tio års tid har Sverige levt på att besegra oddsen och att få ihop ett storlag av spelare som egentligen inte borde kunna bilda ett sådant. Ikväll gick det inte längre. Ikväll han verkligheten till sist ikapp.
***

Förresten – en sak till, medan jag kommer ihåg det, innan det glöms bort. Under stora stycken var stämningen på Råsunda bättre än jag minns den från någon annan landskamp de senaste 20 åren.

Förhoppningsvis var det en del av ett trendbrott, som framförallt folket bakom Camp Sweden ligger bakom med idogt gnet. Förhoppningsvis så slipper vi skämmas för ett av svensk fotbolls sorgebarn framöver. Om inte annat gav det i alla fall mig något att ta med mig från en annars träligt trist kväll.

/Erik Niva