Byggmästare Perez lägger en miljard på Cristiano Ronaldo, och det är förstås ett tal som kräver saker av oss. Vi måste förhålla oss till det, tycka något.

Så vad ska vi tycka om det?

Att det känns intressant? Naturligtvis. Att det förmodligen är en ekonomisk plusaffär för samtliga inblandade? Det också. Att blotta tanken på Kaká som hovleverantör till C-Ron är en dröm? You bet.

Men mest av allt tycker jag att det är fullkomligt vidrigt.

Inte för att jag reagerar på det vulgära i summan 2009, det är ju ingen ideologisk skillnad på att betala hundra miljoner kronor eller 900 miljoner kronor för en spelare. Båda summorna är vulgära, det skiljer bara i grad. Inte heller för att det finns något genuint sinnessjukt i att ett spanskt lag lägger ett par miljarder på en fotbollsspelare i en tid när verklighetens Spanien dribblar runt i en depression med EU:s högsta arbetslöshet.

Min invändning är inte det.

Min invändning är att det här är den tydligaste exponenten hittills för att fotbollen som ärlig konkurrensidrott är på väg att dö ut. Var man än lägger slantarna så rullar de åt samma håll, och vi lever i en tid där de stora kan dopa sig ekonomiskt bäst de vill och i förlängningen kommer det att göra spelplanen så ojämn att fotbollen blir platt och ointressant.

Kalla siffror:
La Liga är konkursfärdig. Gemensamt hade de spanska klubbarna ifjol en total skuld på 3,4 miljarder euro. Real Madrids skuld låg högst, på 563 miljoner euro. Det är inget unikt i fotbollens sjuka marknadsekonomi. Manchester United och Chelsea har räknat in skulder på 9 miljarder var. De ekonomiskt svaga italienska klubbarna (det är delvis en myt, vi kan ta det en annan gång) har blivit bättre på att bromsa, men när Milans ledning vill vara lite försiktiga (de har en skuld, tror jag, på drygt en halv miljard kronor) får de fansens vrede i ansiktet.

Fansen vill ju konkurrera. Varför ska man annars vara med?

Skulder i sig är inget exakt mätinstrument på hur välmående en klubb är. Stora företag har stora skulder, små företag har mindre skulder – det är inget konstigt med det. Men det galna köpandet förstärker skillnaderna. Eftersom Madrid har ett värde som är större än klubbens skulder har de inga problem att värva ännu hårdare, satsa ännu hårdare. Problemen uppstår först när investeringarna slår helt fel. Om de skulle åka ur La Liga kan allt rasa.

Och nu är det dags att räcka upp handen: Hur många tror att Real Madrid kan åka ur La Liga?

De kan inte det. De kan inte ens missa Champions League. De har sina supermuskler och kan dopa sig ekonomiskt med minimal risk. På andra sidan spektrat har du klubbar som måste dopa sig med stora, stora risker för att ens hänga med. Heter man Leeds, och ser satsningen slå fel… så får en enorm krets supportrar se sin klubb lägga sig ner och gå under.

Egentligen är det samma gamla historia, samma problematik som vi i just den här bloggen upprepat till förbannelse: De stora blir större, de små måste chansa för att hänga med – och till slut är det bara sedelbuntar som spelar mot sedelbuntar.

Nej till den moderna fotbollen. Ja till restriktioner. Give us our football back.

Men det ska bli kul att se C-Ron i Madrid i vinter, det ska det.

/Simon Bank