Visst vill ni veta allt av värde inför helgens VM-kvalskakafoni, visst vill ni ha det senaste och viktigaste om den skandinaviska fotbollen?

Jorå. Ni har kommit rätt.

Här har vi nämligen fullt fokus på… den norska ligalunken.

De av er som är avlönade för att surfa fram det svært uvanlige i fotbollsvärlden har förstås redan full koll på den gavepakke som holländske Skeid-målvakten Beau Molenaar gav till Løv-Hams Arve Walde i måndags.

– Vi skulle ju ha önskat att det varit blåst, men jag vill inte skylla målet på någon, konstaterade Arild Stavrum, HIF-helgon och Skeid-coach efter matchen.

Molenaar har fått ägna tiden sedan dess åt att ställa upp på 189765 intervjuer och roliga tv-inslag om sin miss. Och Skeid ligger sist i serien. Tacka #%€ för det, med en sån målvakt.

Från norska andraligan är steget, som bekant, inte mer än ett halvlångt backhoppningshopp till Premier League.

Det första vi bär med oss därifrån idag är att Didi Drogba verkar bli kvar i Chelsea.

Det andra vi bär med oss är en fråga om vad José Bosingwa tycker om det.

•••
•••
Och så ska vi hitta nåt att sy ihop den här lätt spretiga säcken med.

Hmm. Fotbollspajaserier i Norge, kärleksfulla sexövergrepp i Chelsea… Jo, så här får det bli:

H’Angus the Monkey!

Alla ni (fyra) som följer den här bloggen slaviskt känner ju till vår böjelse för maniska maskotar. Vi är av den bestämda åsikten att om en klubb nu ska ge sig in i maskotbranschen så är det maskotens förbannade plikt att jazza till det lite.

Jo, vi gillar vår Bertie Bee och vår Billy the Badger, men om vi nu ska ge oss in och ranka så är alla tiders maskot från Hartlepool: H’Angus the Monkey.

När den stora storyn om H’Angus börjar så är han som vilken psyksjuk maskot som helst. Stuart Drummond, mannen inne i apdräkten, did monkey around så det stod härliga till när seklet var ungt. Drummond var 28 år gammal, bode hemma hos mamma och hade inget vettigt jobb, så han tog chansen.

Han röjde runt, han ledde klacken i rätt hårda sing-songs, han antastade kvinnliga matchvärdar, han kidnappade tv-kameror, han gick in på planen, han blev utvisad, han var full, han gav sig – slutligen – på en uppblåsbar nakendocka med stor apfrenesi.

Sen bytte Drummond jobb.

Det föll sig nämligen så att Hartlepool (en valkrets som är lite större än hela Halmstads kommun) genom en demokratisk revolution utsåg borgmästare genom direktval, och H’Angus/Drummond skramlade ihop sin valavgift och gick till val på löften om att ge alla skolbarn gratis bananer om han vann.

Och det är klart som f-n att han vann.

Inte bara det, Stuart Drummond har dessutom blivit en stor succé som folkvald. Han är kvar som borgmästare, och oerhört omtyckt för sin rättframma, ärliga stil. Dessutom får barenen sin frukt.

2005 valdes han, med stor marginal, om för en andra period. Nu står han för omval en andra gång – och han lär få förtroendet.

Här är apan och borgmästaren. Och här är hans story.

Nu återgår vi, på ungefär samma tema, till att bevaka svenska landslaget.

/Simon Bank