Korkarna i taket, klackarna på bollen – det blev en EM-fest den här sommaren också. Det lär inte stå 8 000 stolar tomma på nästa svenska match.

Vilken massiv, monumental urladdning.

***

För mig slöts faktiskt cirkeln redan här. Jag såg matchen mellan Sverige och Vitryssland på ett hotell på Stortorget i Helsingborg. Tvärs över gatan ligger ett konditori som heter Fahlmans, och för nästan två år sedan – i början av september 2007 – satt jag där i nästan tre timmar och pratade med Jörgen Lennartsson.

Jag skrev på ett reportage om U21-landslaget till Sportmagasinet – det första och längsta reportage som gjorts om den här kullen – och vi resonerade kring en trixig balansgång.

Dels hette det:
– Som hemmanation så går det inte att bara försvara och spela kontringsfotboll. Det finns inte på världskartan. Skulle vi spela mästerskapet på någon ö utanför Grekland – då hade det varit ett annat perspektiv. Nu är det hemma-EM, och vi känner att det finns en viktig faktor i attraktionsvärdet, att det ska vara kul att se U21-landslaget spela fotboll.
Samtidigt gick det inte heller att blunda för verkligheten:
– Många svenskar har inte bilden klar för sig av var vi ligger på skalan. Vad vi än gör, hur mycket vi än tränar, så kommer vi aldrig att kunna skapa ett svenskt fotbollslag som spelar som Valencia. Det går inte. Det finns inte en möjlighet. Men vi kan vinna mot Valencia – och a-landslaget kan slå Argentina och Brasilien – men vi kan inte göra det med deras fotboll. Vi kommer aldrig att kunna utmana Joaquin i teknik eller Vicente i dribblingar. Aldrig. Ska vi vinna måste alla elva spelare i vårt lag springa mer än alla elva spelare i deras lag. Våra spelare måste vinna fler närkamper än deras, vi måste vara bra på fasta situationer och vi måste ha suveränt disciplinerat försvarsspel.

Det vi precis har sett var näst intill den perfekta syntesen mellan den nya svenska fotbollens två kraftfält. Grunden till det offensiva propagandaspel vi bjöds på lades i en tuff, noggrann defensiv – tro intet annat – men när bollen väl var erövrad hade vi äntligen också förmågan att av egen kraft faktiskt göra något konstruktivt med den.

Det var väldigt, väldigt roligt att se, och precis på pricken den injektion av framtidstro som svensk fotboll behövde så mycket den här junidagen i nådens år, 2009.

***

Mina betyg:
Johan Dahlin +++
—
Mikael Lustig ++++
Mattias Bjärsmyr +++
Rasmus Bengtsson ++++
Emil Johansson ++
—
Rasmus Elm ++++
Gustav Svensson ++++
Pontus Wernbloom ++++
Emir Bajrami ++
—
Ola Toivonen +++
Marcus Berg +++++

***

Och för att gå vidare till livets stora frågor – vilket mål höll egentligen allra högst klass? Mitt val är klart. Sergej Kislyaks mörsare är helt ostoppbar – och Gustav Svenssons ännu bättre tekniskt utförd – men samtidigt såna där pärlor som vilken spelare som helst kan få på någon enstaka gång när bollträffen sitter. Bergs slalomdribbling lär ha sina anhängare, men den första portpassagen är lite för sladdrig för min smak.

Nej, i min värld tar Värmlands-samarbetet mellan Toivonen och Berg målmoroten ikväll. Volleyavslutet är distinkt, och lyftningen som leder fram till det är precis den typen av medveten, välutförd lösning i fart som kräver högsta tekniska nivå. Faktiskt – världsklass.

***

Det ska i alla fall sägas – Vitryssland visade sig vara ett riktigt, riktigt ihåligt fotbollslag. Riktigt vad som hände i kvalet vet jag inte, men är ett lag totalt okänt i dagens sönderscoutade fotbollsvärld finns det ofta en anledning till det.

Vi ska ju knappast behöva falla på målskillnad nu, men vi är fortfarande inte riktigt säkra på var Sverige står gentemot Italien och Serbien. Nu tänkte jag ta och knalla upp till Olympia för att försöka ta reda på det.

/Erik Niva