Spurs fick faktiskt inte en omöjlig bortapremiär mot något av de överfysiska lagen uppe i norr – vi fick Liverpool hemma.

Hrm. That’s still not very good.

Senast vi fick privilegiet att börja hemma var just mot Liverpool, OS-sommaren 2004. Jag var där. Vi hade premiär med Jacques Santini på bänken, och tvärs över the dugout gjorde Rafa Bénitez sin första match som Liverpool-manager.

Det var två lag i väldigt kraftig förändring. Liverpool hade precis sålt Michael Owen och köpt Djibril Cissé. Spurs ställde upp med ett hyperegendomligt lag, ihoprafsat av en Frank Arnesen med köpmani. Sex debutanter (en var Erik Edman), plus Paul Ifil, Johnnie Jackson och en inhoppande Gary Doherty.

Vi fick 1-1, och det var väl okej då, men även om jag fortfarande utgår från att vi ska vinna varje match på White Hart Lane inser jag att ett titelsvultet Liverpool inte är den roligaste öppningen.

Och för en gångs jävla skull hade jag bara velat ha de där tre poängen att börja bygga från, och slippa den där panikkänslan om infinner sig när vi går in i den femte matchen med två poäng på kontot.

***

Premiäromgången i övrigt:
Man United-Birmingham
Chelsea-Hull
Everton-Arsenal
Wolves-West Ham
Stoke-Burnley
Aston Villa-Wigan
Bolton-Sunderland
Portsmouth-Fulham
Blackburn-Man City 

***

Hursom. I’ll tell you one thing, och det var att hela den här turneringen pustade en rätt tung lättnadssuck när Sverige vred på stilen mot på vad-de-nu-kallar-arenan-i-Malmö-nuförtiden.

Under de där få skälvande minuterna när vitryssarna hade ledningen så hade vägen ner mot det stora, ihållande antiklimaxet öppnat sig. Inte mycket hade gått arrangörsstabens väg de första speldagarna. Matcherna hade varit rätt tillknäppta, och de stora biljettsäljarnamnen hade varit oinspirerade och underpresterande. Publiktillströmningen hade varit mindre än förväntat – det kvittar ju rätt mycket hur många biljetter man säger sig ha sålt om inte stolarna fylls – och de som hade kommit hade smällt rökbomber och blottat sig i mittcirkeln.

De senaste halvåret har vi ju pumpats fulla av det här ”vi-svenskar-förstår-inte-hur-stor-den-här-turneringen-är”-mantrat – och det är ju rätt och slätt inte sant. Europas stora fotbollsnationer ligger konsekvent någonstans mellan obrydda och svalintresserade på skalan,och det skrev jag om redan i december. Vinnarnationen brukar visserligen vara jävligt intresserade av att pumpa upp turneringen i efterhand – men det är ju så dags då.

Nej, hoppet om en levande U21-turneringen vilar ännu tyngre än vanligt hos värdnationen – och igår gick det unga Sverige in som borgenär för hela mästerskapet.

Festen blev av.

***

Bland alla hyllningstexter till den svenska uppvisningen fastnar jag själv mest för en rätt-upp-och-ner-listning av namn.

Sportbladets team i Malmö lyckades skaka fram hela den officiella listan över vilka europeiska klubbar som hade representanter på plats på Sverige-Vitryssland – och det är en sån där sammanställning som får fantasin att spinna iväg.

Att Marcus Berg säkert redan spelat sig till en storflytt är en sak, men Marcus Berg kan inte spela för alla de 62 föreningar som är listade här nedanför.

Däremot går det inte att undvika spekulationerna om hur de andra svenska spelarna förändrat sin framtid över en natt? Var spelar Gustav Svensson i höst? Nürnberg? Rasmus Bengtsson? Udinese? Emil Johansson? PSV Eindhoven? Förmodligen finns svaren någonstans i den här listan i alla fall:

Ålborg, Ajax, AZ Alkmaar, Anderlecht, Arminia Bielefeld, Arsenal, Aston Villa, Barcelona Blackburn, Bayer Leverkusen, Bayern München, Birmingham, Bochum, Bolton, Borussia Dortmund, Borussia Mönchengladbach, Catania, Celtic, Chelsea, Esbjerg, Everton, Feyenoord, Fulham, Genoa, Groningen, Hamburg, Hannover 96, Heerenveen, Hertha Berlin, Hull, Inter, Ipswich, FC Köpenhamn, Köln, Lech Poznan, Leicester, Liverpool, Manchester City, Manchester United, Middlesbrough, Newcastle, Nürnberg, Olympic Lyon, Porto, PSV Eindhoven, Glasgow Rangers, Rosenborg, Real Madrid, Red Bull Salzburg, Schalke 04, Sion, Stoke, Spartak Moskva, Stuttgart, Sunderland, Tottenham, Udinese, Valencia, Werder Bremen, West Bromwich, Wolfsburg, Zenit S:t Petersburg.

***

Själv såg jag Italien-Serbien på Olympia, och det var väl ingen match som svämmade över av tydliga besked.

Vi visste redan att det var två väldigt bollskickliga lag, och om vi nu tvivlade kan vi nu även konstatera att det även är två tunga, väldisponerade lag.
– Vår första match i turneringen spelade vi mot Italien. Jag tror att det är fullt möjligt att vi även spelar vår sista match i turneringen mot Italien, sa Serbiens förbundskapten Slobodan Krčmarević, och syftade alltså på en potentiell final mellan Sveriges två gruppmotståndare.

Den serbiske lagkaptenen Milan Smiljanić fick pris som matchens lirare, och att han faktiskt är född i Kalmar är en såndär liten lustig trivialitet som jag inte kan få nog av.
– Efter Serbiens landslag är Sverige min favorit. Jag gillar det svenska landslagets fotboll och har alltid gjort det. Under VM 1994, när jag bara var sju-åtta år, höll jag på Sverige. Jag hejade på spelare som Tomas Brolin, Martin Dahlin, Kenneth Andersson, Henrik Larsson och Thomas Ravelli. Även om jag var liten då minns jag alla matchern, har Smiljanić tidigare sagt till Barometern.

Bakgrunden är att Kalmar AIK värvade Branko Smiljanić i mitten av 1980-talet. Han blev kvar några år – och var bland annat spelande tränare för Mönsterås – men flyttade efter några år tillbaka till Serbien.
– Jag minns inget från tiden i Sverige, bara det mamma och pappa har berättat för mig. Jag var ju bara en baby när jag flyttade därifrån.

Idag konkurerrar Milan Smiljanić om en plats på Espanyols innermittfält. Pappa Branko är förbundskapten för det libyska U21-landslaget.

***

Som alltid kommer ju resten av gruppspelet innehålla en hel del sannolikhetsmatematik, men som jag ser det är de svenska förutsättningarna någorlunda klara.

Vi går vidare om vi tar minst två poäng till. Jag tror att vi bör ta minst en av dem mot Italien på Midsommarafton. Att gå in i en avgörande match mot Serbien med segerkrav är ingenting jag rekommenderar.

/Erik Niva