I tidningen koncentrerar jag mig på Finlands sak – de blåvita hockeyhorderna blir mitt bestående minne från premiären – så det lämnar ju lite utrymme för den andra planhalvan.

England, alltså.

They just weren’t very good. Det fanns en sekvens där Stuart Pearce stormade upp från sin avbytarbänk och vrålade så att det mullrade ända upp till pressläktaren:
– PASS THE FUCKING BALL.

Det här U21-landslagets insats igår påminde väldigt mycket om de prestationer vi sett det engelska a-landslaget göra, till exempel under VM i Tyskland. Karaktärslöst eget spel, förvånansvärt lågt tempo. Jag har väldigt lätt att gilla i stort sett varje enskild spelartyp i den engelska U21-truppen – men igår hade jag förtvivlat svårt att tycka om laget.

I alla fall så länge det var spel elva-mot-elva. Efter att Mancienne visats ut, Sparv borrat ner straffen och England tvingats inse att huvudet låg på arkebuseringsblocket så plockade de i alla fall fram sina inbyggda lejonhjärtan. James Milner var bäst på plan, Mark Noble började hitta några kloka passningslösningar och Micah Richards spelade med precis den thou-shalt-not-pass-attityd som han kan bygga en världskarriär på.

Efteråt använde lagkaptenen Noble begreppet ”tournament football” upprepade gånger, och menade på att de lag som till slut vinner ett mästerskap ofta är de som börjar lite trögt. Må så vara – men det där växandet som krävs längs vägen kommer inte per automatik.

Stuart Pearce vet givetvis allt det här, och hans presskonferens efter matchen var en uppvisning i konsten att kalla en spade för en spade och att besvara raka frågor med raka svar.
– The way we played certainly wasn’t good enough to win this tournament, that’s for sure.

Någon undrade varför Theo Walcott blev utbytt redan i paus. Var han skadad?
– No. But I wanted to win the game.

Hade han några klagomål att framföra över domarens beslut att ge Finland straff och visa rött kort till Michael Mancienne?
– None at all. Good decision by the referee. Michael will have to learn.

Var han överraskad över hur Finland hade spelat?
– The only surprise on the pitch was that England played the way that they did.

Pearce summerade med en harang om att det han var allra mest besviken på var den låga passningskvaliteten.
– I’ve watched them in training every day for the last two weeks, and they’ve passed the ball fantastically. But, of course, you will only have my word for that.

Som det brukar heta – the proof of the pudding is in the eating.

Premier League-sättet att slippa en jobbig mixed zone…

***

Tyskland-Spanien då?! Jag kunde bara se den med ett halvt öga, men av det jag kunde utröna såg det väl ut som man kunde väntat sig?!

Spanien började piggt med sitt sedvanliga bollvårdande, men ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att det här är en urvattnad version av det riktiga spanska U21-landslaget. Men Sergio Asenjo är en satans bra målvakt.

Tysklands profilstarka multikultilag malde tyngre och tyngre, men visade upp en näst intill imponerande oförmåga att få dit bollen. Özil är en kul kille – och Spurs köpte fel Boateng.

***

Vill förresten passa på att be mina finska kamrater om ursäkt, och rätta mig själv. I tidningen beskrev jag det här som Finlands första mästerskapsmatch i fotboll någonsin – jag menade på så här hög nivå – och den oprecisa formuleringen gjorde så att jag till exempel exkluderade det finska lag som spelade U20-VM 2001.

Daniel Sjölund och hans kompisar var ju ända borta i Argentina, i en turnering som bland annat innehöll Kaká, Essien, Cech, Robben, Maicon, Van der Vaart, Huntelaar, Adriano, Maxi Rodriguez och Saviola.

Argentina vann. Finland åkte ut i gruppspelet.

***

Väldigt finsk scen från pressrummet strax efter slutsignalen. Lite oväntat serveras det gratis öl ur en kyl, och två finska journalister undrar misstänksamt:
– Is this non-alcoholic beer?
Funktionärskvinna svarar:
– No, this is with alcohol. You want non-alcoholic?
Förskräckt ropar de båda finländarna i munnen på varandra:
– No, no, no, no. Just wanted to be sure. 

/Erik Niva