Det är rätt sällan jag bryr mig om att hänga kvar i de mixade zonerna nuförtiden – det ger väldigt sällan någonting av värde för mig – men efter matchen mellan England och Tyskland igår gjorde jag ett undantag.

Jag ville snacka med Andreas Beck.

Det är en sak att Beck är det tyska a-landslagets näste högerback och att han vann Bundesliga med Stuttgart redan som 20-åring – jag ville snarare prata med honom om Alles ausser Fussball.

Så heter den kolumn om den tyska prestigetidningen Die Zeit publicerar varje tisdag – Allt utanför fotbollen – där antingen Beck eller Philipp Lahm eller Thomas Hitzlsperger får chansen att prata om vad som helst som intresserar dem, så länge det inte direkt har med fotboll att göra.

När Die Zeit gjorde sin introduktionsintervju med Beck så löd rubriken ”Nietzsche känner jag väl till”, men även om litteratur är hans största fritidsintresse så stannar inte hans världssyn i böckerna. De veckor som Beck haft ordet har han bland annat pratat om…
…faran med den Internet-generation han själv tillhör.
…sin relation till det Ryssland där han föddes.
…kärleken till sin Saab 900.

Det sistnämnda var givetvis en tacksam ingång för vårt snack, och än en gång upprepade Beck sin lätt sorgstrukna saknad till sin gamla trotjänare:
– Jag saknar verkligen min gamla Saab. Jag var tvungen att skrota den för några månader sedan, och jag har inte alls lärt mig att gilla min nya modell på samma sätt. Den har ingen karaktär. Min Saab byggdes i Sverige 1989 – innan GM – och hade mycket mer själ än de nya bilarna.
* Du gillar svenska bilar?
– Ja, jag har köpt en Volvo i present till mina föräldrar också. Och jag hoppas verkligen att Saab hittar en ny investerare, men jag har inte kunnat följa affärerna de senaste veckorna.

Vi pratade lite mer om Sverige – ”nästan alla svenskar verkar ha mycket i sina hjärnor, i sina sinnen – ja, förutom Pelle Nilsson då” – och om böcker. Just nu läser Beck en bok av den tyske finansinspiratören Bodo Schäfer, och det var först när han skulle förklara konceptet bakom den som gapet mellan hans halvknackiga engelska och min undermåliga tyska blev lite väl stort.

Men det var värt den där extra kvarten i mixed zone. Jag gillar ju fotbollsspelare som är människor – gärna tänkande människor – och kommer garanterat att följa Andreas Beck genom hela hans karriär.

***

En annan del av U21-EM och ett helt annat levnadsöde. För tio månader sedan stannade jag vid en skola i Fushë Kosovë, några mil utanför Kosovos huvudstad Pristina.

Salih Bajrami mötte upp. Det är Emir Bajramis farbror.

Ute i den stora världen är Fushë Kosovë känt för att Slobodan Milošević höll ett av sina allra mest krigshetsande tal, ett av de där anförandena som fick Jugoslavien att ramla hela vägen ner i kriget. För familjen Bajrami är det hemma.

I en trivsam enplansvilla här levde Emir Bajrami de fyra första åren av sitt liv, men när den politiska  situationen i Kosovo förvärrades alltmer under början av 1990-talet så skingrades familjen. En bror flydde till Tyskland. Avdulla Bajrami tog med sig sin fyraårige son och hamnade i Köping.

Salih Bajrami var äldst, och stannade därför kvar så länge han bara kunde för att se om huset och familjens gamla mamma – men när den serbiska milisen till sist tvingade bort dem så flydde han till Makedonien. När han väl vågade sig tillbaka så återvände han till ett annat hus än det han lämnet.
– Det var en katastrof. De hade bott här, serberna, tagit med sig allt som gick att bära och förstört resten. Hemskt. Vi vågade knappt ens gå in i huset igen.

Idag är familjehemmet återuppbyggt, nyrenoverat – och dekorerat av bilder och tidningsklipp på brorsonen som blivit professionell fotbollsspelare i ett annat land.

Inför den avgörande matchen ikväll har Emir Bajrami flera gånger upprepat att det inte är något särskilt för honom att möta just Serbien. Jag förstår ju att han säger så – och jag förvånas ofta av hur flyktingbarn från Balkan lyckas oväntat bra med att gå vidare från historiens fängsel – men jag tror rätt och slätt inte att det stämmer.

Oavsett vilket vågar jag i alla fall lova att det sitter en hel familj Bajrami nere i Fushë Kosovë och håller tummarna hårdare än de någonsin tidigare gjort för en fotbollsmatch.

/Erik Niva