Landslagsvecka, Kaká till Real Madrid (klart nu, säger AS, för 700 miljoner), Söderling i Paris – så vad tänker vi på då?

Tja, jag är mest nyfiken på Pep-effekten.

Vi var inne på det lite i kommentarsfältet en bit ner, någon efterlyste ett inlägg om Milans nya tränarlösning Leonardo. Och som om det nu skulle behövas så finns det två ypperliga skäl att kommentera det nu.

Första skälet är förstås Kakás flytt. Allt (utom Paolo Maldini, som säger att han tror att han blir kvar) talar ju för att han verkligen sticker till Madrid nu. Det säger en del om den gigantiska uppgift Leonardo står inför.

Var befinner han sig? Han tar över ett lag där en absolut merpart är a) gamla, b) ville ha Ancelotti kvar. Det spekulerades ju, på fullt allvar, i att Maldini markerade mot Leonardo när han inte kramade om honom efter Roma-matchen, som om att det skulle bevisa en spricka som kanske finns, kanske inte finns, mellan den nye tränaren och de gamla spelarna.

Inter ligger före i tabellen, före i sin åldersstruktur och före i sin planering inför 2010. De har redan värvat Milito, de får hem Acquafresca. Leonardo ska ersätta Kaká, och försöka väcka liv i en vacklande patient – samtidigt som han ska försöka täppa igen luckan till de ekonomiska monstren i Spanien och England.

Så hur ser hans projekt ut?

Leonardo plockade Kaká till Milan, han lockade över Pato, han pratade med Dinho. Vi kan nog anta att den brasilianska länken blir ännu starkare nu, som den blev i Barcelona när Sandro Rosell höll i trådarna.

Och apropå Barcelona så är jag övertygad om att exemplet Pep Guardiola ekar i Italien just nu. Säkert på andra ställen också. Tränarerfarenhet väger plötsligt mindre än klubbhjärta och insyn i en klubbs själ.

Pep kunde gå in och ändra i Barça eftersom han visste exakt vad Barça handlade om. Han kunde kicka ut Dinho och slöfockarna, ställa nya krav på och utanför planen och veta att spelarna visste att han visste vad han snackade om (you feel me?).

Milan väljer Leonardo, Juve vägde mellan Conte och Ciro Ferrara (och nu mellan Spalletti/Ferrara). Newcastle valde Alan Shea… äh, det är en annan story.

Jag vet inte hur lyckat det är. I England har de i evigheter haft en övertro på stora ex-spelares förmåga att också bli stora tränare. Det handlar om personer, om inre kvalitéer – men det handlar mindre om ålder, och det är exemplet Pep ett bevis på. Många påstår att han är en ung tränare, men han har varit tränare sedan han var 16 år gammal. De första 20 åren råkade han bara ha matchdräkt och dobbskor på sig.

Jag hoppas att Ferrara tar Juve och lyckas, jag hoppas att Leonardo får driva igenom sitt projekt fullt ut i Milan, jag ser oerhört mycket fram emot att se Contes Bari i Serie A i höst.

Och snart får Henrik Larsson sin coach-licens…

•••
•••

Efter det ideologiska inlägget har ni förstås överseende med att jag vill locka tillbaka de mjukare delarna av läsekretsen till bloggen.

Vi gör det med lite cute overload från Serie A-helgen som gick. Ni har sett det mesta, men inte i klump.

På San Siro var de tre mest imponerande bedrifterna 1. Zlatans mål, 2. Figos stilfulla avsked, 3. Helena Segers förmåga att kombinera a) klackskor, b) gräsmatta och c) de två sötaste små lintottarna i hela Milano.
Klippet är fullt av små, små barnungar och av Balotelli ännu fler små, små barnungar.

På Olimpico tog barnen över lekföreträdet efter Roma–Torino, och… ja, de var inga Daniel Maldinis, direkt. Men söta.

På Olimpico i Turin var den stora grejen ju Medas avsked, och utöver att det var fint, elegant och rörande alltihop så är det ju värt att visa Pavel och Ivana Nedveds små barn, som heter… Pavel Jr och Ivana Jr Nedved.

Så avslutar vi med att avslöja att Erik Nivas nyfödde son nu döpts till Erik Jr Niva, och att det fanns andra, barnsligt glada Serie A-spelare i helgen.

/Simon Bank